Är det meningen att man ska gråta varje mogron man vaknar av att det är en ny dag, är det meningen med att man ska ha ångest på kvällen när man ska sova för att man vet vad morgondagen kommer ge. Såhär har det varit för mig i 3år nu. Allting började när jag började på gymnasiet!

I ettan mådde jag väl ungefär som jag gjort sedan 2006, halv depp sådär lite varje vecka ungefär, men log mer än var ledsen. Sedan ungefär efter första terminen stupade allting, jag fick upp ögonen för hur viktigt allting med skolan var, jag märkte hur mycket man kom efter i skolan om man var sjuk 1dag. All press man fick av lärarna att man måste lära sig att ta eget intiativ, rädslan för att inte klara av..

I 2an blev det ännu värre, jag mådde så dåligt att jag grät mig till söms varje kväll jag skulle sova just för att jag inte ville ha morgondagen, jag grät på morgonen för att jag inte ville mer, jag orkade inte mer, min kropp och min hjärna sa ifrån, flera gånger, men mitt samvete fick tyvärr tilslut upp mig ur sängen och jag grät varje steg in till badrummet, jag grät i minst 20min varje morgon när jag vaknade, det var hemskt!

Vid ett flertal gånger så kände jag att fan jag lägger ner, jag skiter i skolan nu och hoppar av. Mitt psykiska mående tog stryk samt som mitt fysiska tog stryk. Jag mådde så psykiskt dåligt att jag måste erkänna skadade mig själv några gånger, ja jag säger det! Jag säger det inte för att få medlidande! Nej, det var så, jag mådde skit! Jag orkade inte mer, jag har aldrig varit så sjukt som jag varit under dessa 3år som jag varit under min livstid. Jag var hemma nästan var och varannan dag tyckte jag, men bara för att mitt psykiska mående, och antagligen att jag gick ner i en depression, vilket jag fortfarande är kvar i. Detta gjorde att jag blev sjukare mer och mer ofta än vanligt, förr var jag nästan aldrig sjuk. Men desto sämre jag mådde, desto sämre blev mitt imunförsvar.

Visst jag har aldrig varit hos en läkare för att jag trott jag lidit av en depression, visst det kanske jag skulle gjort när jag tänker efter, kanske hade jag kunnat prestera bättre än vad jag egentligen gjort nu under dessa 3år. Men det är bara uteslutningar som jag antagit att jag lidit av en depression, och eftersom jag även läst psykologi både A och B så vet jag vad som krävs för att det ska stämplas som en psykologi, och ja, jag har flera av dom kraven om man säger så.

Nu i 3an har det gått upp och ner, första terminen var jag fruktansvärt stressad över pengar och körkortet och ja allt verkligen. Andra terminen har inte varit bra den heller, visst jag har inte gråtit varje morgon jag skulle gå upp, men jag har varit så trött fyskiskt och psykiskt. Jag har liksom gått och gått, men det känts som om jag stått still. Detta märkte jag mest på praktiken, jag visste vad jag skulle göra, jag går dit, men det fanns liksom ingen energi kvar till att orka. Nu dom sista veckorna mot skolavslutningen, eller ja närmare dom sista 2månaderna har det varit så dåligt att jag kunat helt plötsligt kunnat stanna upp och bara stå och stirra rakt in i väggen.

Det är verkligen inte normalt att må såhär, och jag önskar inte ens min värsta fiende att må såhär, och då är det illa! Så om någon mår som jag, snälla gör inte som jag och gå och håll inne på det, prata med vänner och familj, kuratorer och lärare. Att jag inte gjort detta har gjort att jag inte kunnat prestera så bra som jag faktiskt vet att jag kan! Jag har försökt skämta bort det när det blir som jobbigast, men det kommer alltid ikapp en.

Det är fruktansvärt att må såhär. Jag önskar verkligen att jag sökt hälp för mitt mående, det hade kunnat resulterat i att jag kunna presterat bättre än vad jag gjort, för jag vet att jag faktiskt kan prestera bättre än jag gjort. Jag hade även kunnat spara mig på min psykiska och fysiska smärta. Jag vill inte att någon, inte någon ska känna som jag gjort under 3år. Att helt plötsligt bara stå och stirra rakt in i väggen för att man inte orkar något, orkan och livslusten försvinner lika fort som man blinkar. Det är hemskt att må så, att känna sig så värdelös att tårarna kommer och när tårarna kommer går det inte stoppa, jag kan gråta i timmar när jag väl börjat. Allt för att jag grävt ner allting som varit jobbigt och när jag väl släpper ut tårarna på riktigt så kommer allting och slår över en som en flod och det går inte stoppa.

Och tårarna kommer Alltid på kvällen, alltid när man ska sova. Man blundar, lägger huvudet på kudden och så plötsligt dyker en bild upp i huvudet och tårarna går då inte stoppa, jag gråter i timmar. Ibland lyckas jag avvärja tårarna genom att kolla på tv lite för att sedan bli trött. Men såfort jag blundar så kommer tårarna igen, såhär är det jämt! Alltid när man ska sova på kvällarna. Jag orkar inte. Och snälla, om ni mår som jag, snälla sök hjälp för det. Det är inget kul att gå igenom det här som jag gjort mer eller mindre själv. Har inte pratat med mina föräldrar om detta, min mor har tillräkligt att tänka på, och min pappa vill jag inte svika trots att jag vet att han vill att jag ska komma och prata med honom. Knappt mina vänner vet hur jag mått. Den som nog vet hur jag mått nogorlunda är min pojkvän. Men ändå kan inte han förstå hur det är, bara den som själv gått igenom vad jag har gått igenom kan veta vad jag pratar om. Det går inte säga att ''du måste prata'', det är lättare sagt än gjort! När man vill prata, men man vet att orden ändå inte kan förklara hur man igentligen känner. Det är hemskt!

Jag har flera ärr som bevisar att jag mått och mår dåligt, ärr jag inte är stolt över. Men när smärtan är för stor så går det inte hålla tillbaka. Jag ångrar så sjukt mycket att jag faktiskt inte sökte hjälp när jag behövde det som mest. Men jag kände hela tiden att ''det hjälper ändå inte'', jag var så fruktansvärt trög att jag inte kunde se vad detta gjorde mot mig, detta är 3år av ett helvete som jag aldrig kommer få tillbaka, allt för att jag inte kunde erkänna i tid att jag behövde hjälp. Så snälla, om ni mår det minsta dåligt över något. Prata med någon! Vare sig det är något litet eller något stort. För mig började det ganska stort, och sedan har det fortsatt så ända sedan 2006, jag ångrar verkligen nu att jag inte sökte hjälp första gången, det ångrar jag nu.

Så SNÄLLA, mår ni dåligt! Sök hjälp, vare sig hur pinsamt du tycker det är, du kommer vara tacksam mot dig själv i slutet att du var så stark att du kunde erkänna det i tid, innan det var försent som för mig. Snälla, försök inte att lösa saker själv genom att låsa in det hos dig själv, du tjänar ingenting till! Inget!