Ena stunden mår mar bra och är glad(så bra det går med tanke på förkylningen men ni förstår?) och andra sekunden står man och stirrar in i väggen och är helt tom i huvudet trots att det är så mycket att tänka på... Jag hatar dessa stunder, där man tappar lixom allt och man bara stirrar rakt in i väggen.. Man känner sig så tom, men samtidigt är det fullt med tankar och känslor... Igår påvägen hem ifrån Läckeby pratade mamma och jag om saker, saker som fick mig att nästan börja gråta, minnen som är så smärtsamma att jag inte kan eller vill acceptera att det är så, det gör ont i mig att bara tänka på det, tänka på hur det var förr, att det aldrig kommer bli så och rädslan för att inte veta vad som kommer hända i framtiden. Det skrämmer mig faktiskt.

Men det finns saker i mitt liv som får mig att glömma, glömma det som brinner inuti mig, saker som gör ont.. Ridningen och hästarna gör att jag kan glömma, det finns ett talessätt om att när man sitter på hästryggen lämnar man besvären på marken, och ja så är det i mitt fall. När jag sitter på hästryggen och flyger fram i skogen i en underbar härlig galopp och känner vinden i ansiktet så känner man sig fri! Ingenting kan komma åt en! Även bara att stå och borsta eller gosa med hästen, det finns inget bättre!

Även hundarna får mig att glömma, när man är ute och går, och bara går, mn stänger in sig i sin egna värld med hundarna där ingen kan ta en. Och när dom tittar på en med deras stora bruna ögon, man smälter och glömmer det som finns runt omkring. Eller bara ligga och gosa med sin hund på kvällen, vad ska man säga, då leker livet!

Men den som ändå får mig att må bäst är faktiskt ändå min pojkvän! Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra om jag inte hade honom, han ställer alltid upp för mig, och när jag är ledsen bara håller han om mig, utan att säga någonting. Han vet vad som snurrar i mitt huvud när tårarna börjar rinna utan anledning. Han finns alltid där och stöttar mig när jag mår dåligt, han finns alltid där, no matter what! Han älskar mig och jag älskar honom, mest i hela världen! Jag har inte träffat någon som ställer upp för mig och finns där år efter år trots hur jag ibland kan bete mig. Jag är så otroligt tacksam för allt min pojkvän har gjort för mig, att han är stark och vågar stå vid min sida i alla väder. Jag älskar honom verkligen så otroligt! Det går verkligen inte beskriva! Man vet inte vad man har förens man förlorat det, och ja det kan faktiskt stämma. Jag skulle verkligen inte klara av att leva utan honom, inte en sekund! Det är många som säger ''om jag skulle förlora sig då skulle världens förlora mig'' vissa gånger har detta bevisats vara falsk för några jag vet. Men inte för mig, jag tror nog inte jag skulle klara av ett liv utan honom, det skulle inte gå.