Dåligt samvete

Ibland känner man sig helt enkelt bara helt otillräcklig som mamma, man vill orka så mycket för sina barn men det är inte alltid orken finns där. Jag försöker verkligen hålla humöret uppe men det är inte alltid så lätt, jag får så dåligt samvete när Melvin vill leka med mig medans jag helst vill bli lämnad ensam för att samla energi, jag får så otroligt dåligt samvete och känner mig som världens sämsta mamma. För hur förklarar man för en treåring att mamma lider av depression och inte orkar leka nu. ....
Jag älskar mina barn över allt annat i hela världen och jag skulle göra allt för dom! Men ibland behöver man helt enkelt en paus från allt, ni med depression förstår nog min känsla och mitt dåliga samvete för barnen, inte bara barnen utan även min sambo som får dras med mig, särskilt på dom dagarna när orken är precis som bortblåst...
 
Jag gör allt för mina grabbar, allt! Jag älskar dom av hela mitt hjärta!
 

Amning

Något som jag är riktigt glad över är att amningen denna gång har funkat så bra som den faktiskt har gjort. Med Melvin så helammade jag endast i knappt en månad innan jag blev inlagd för att operera bort min gallblåsa. Detta resulterade i att vi fick börja ge ersättning som mer och mer blev ''huvudfödan'', och när han var 4månader och vi började introducera mat så försvann amningen helt till min besvikelse. Trots att det många gånger var jobbigt och bökigt att amma kom jag att sakna amningen till slut när det inte längre funkade.
 
Denna gång så har amningen funkat ifrån första början vilket jag är riktigt glad över. Dock så fick jag i början använda amningsnapp pga av en platt och såriga vårtor, men runt 2,5-3mån så råkade jag tappa amningsnappen mitt under amningen som många andra gånger, men denna gång så tog han bröstet helt automatiskt och den känslan var underbar, att äntligen kunna slänga den där bökiga och jobbiga amningsnappen!
 
Nu är Milton 6,5 mån och amning är fortfarande huvudsakliga födan för honom, vid ca 5mån så började vi introducera lite smak portioner då han var väldigt intresserad av vad vi stoppade i munnen och nu får han kanske 5-6 skedar med lite mat när vi sitter och äter vid matbordet, men som sagt så är det amning som gäller först och främst och jag har faktiskt inga tankar på att sluta med amning ännu på ett tag eftersom det funkar så bra och båda trivs med det. Vill bara njuta av tiden och inte stressa med att  börja med mat och liknande.
 
Det bästa med amningen är att:
  • Det finns alltid med - Man slipper tänka på att ta med annan mat.
  • Det är alltid rätt temperatur - Man slipper värma maten när barnet är jätte hungrigt.
  • Det är mysigt - Stunderna man sitter och ammar kan vara dom bästa stunderna på dagarna.
  • Man får en annan kontakt - När man sitter och ammar och bebisen tittar djupt in i ögonen samtidigt.
Nackdelarna med amning:
  • Såriga bröstvårtor - Iallafall i början innan barnet tar rätt grepp.
  • Man blir väldigt låst - Man kan inte komma iväg själv då det är jag som är maten. (som i mitt fall som vill börja rida igen)
5månaders pojk
 

I Wonder

Ibland undrar man hur livet skulle se ut om man tog det där steget? Eller är det meningen att man ska vänta och se vad som kommer?

Framtiden?!

Har sån jävla ångest inför framtiden om man säger så. Min högsta önskan är att jobba som kriminolog, det är någonting jag verkligen vill. Men så känner jag såhär, vill jag det nu? Är det någonting jag vill syssla med om 5-6år eller? Som jag känner just nu så vill jag helst jobba, bara fokusera på familjen och jobba i några år, vilket betyder att jag väntar med att börja plugga några år. Men ibland känner jag att jag vill ha pluggandet klart så fort som möjligt så jag slipper göra det när jag är "gammal" men vafan jag är ju bara 22år och har hela livet framför mig. Varför egentligen stressa på och jobba, plugga och ha familj just nu? Men sen har jag ju kommit in på en kurs jag vill läsa, men har så svårt att bestämma mig vissa dagar trots att jag vet att jag helst av allt bara vill jobba nu och tjäna pengar, så less på att känna stressen över dessa jävla pengar, att få varje månad att gå ihop sig. Trots att jag vet att min sambo hoppar in och betalar när inte pengarna räcker men jag skäms ärligt talat över att inte kunna betala ibland..

Men så känner jag såhär också när jag vet att jag bara vill jobba i några år framöver, vart vill jag jobba? Vart skulle jag trivas? H&M är ju en självklarhet, jag har varit där sedan jag var 16 och jag trivs som fisken i vattnet där, älskar verkligen mina kollegor där, känns verkligen som en andra familj, så helst av allt skulle jag vilja jobba där, men som det ser ut just nu så finns det ingen chans till jobb vilket jag tycker ät super tråkigt. Men ska prata med dom och se hur det see ut framöver, visst det kanske finns chans till lite timmar här och var, men det är inte det jag är ute efter, det gör mer att jag känner mig stressad, jag vill ha ett fast ev vikariat just så jag vet på ett ungefär hur mycket jag jobbar och får in i månaden, samt att det underlättar för Melvin och dagis. Men vi får se hur framtiden visar. Som jag känner nu vill jag helst jobba, och endast jobba i några år och sedan om kanske 7-8år, kanske tidigare, kanske senare, så börjar jag att plugga och jobba. Då är ju Melvin äldre och jag har förhoppningsvis fått iordning på psyke och ekonomi.

keep aiming

An arrow can be show only by pulling it backward. So when life is dragging you back with difficulties, it means that it's going to launch you into something great. 
So just Take a deep breath and keep aiming. 


It's me

Jag har senaste tiden mer och mer lärt mig att tycka om min kropp, jag har väl aldrig riktigt hatat min kropp igentligen utan jag är väldigt nöjd med framförallt min rumpa. Tihi .Ja faktiskt det är sant.det är den kroppsdel jag är mest nöjd med. Trots att den har fallit lite efter en graviditet och fött ett barn, så "tränar" jag upp den lite igen. Hehe. En viss del som jag alltid varit missnöjd med är faktiskt min mage, jag har alltid haft en "kula" på magen som gör att jag nästan ser gravid ut. Och det är framförallt den jag är missnöjd med! Samt även mina kärlekshandtag. Eller ja, dom får finnas där, men så länge dom inte blir för stora! Men magen. Ja det skulle inget göra om "kulan" på magen försvann, fast samtidigt är man en riktig godis gris så ja. Då får den väl vara där så länge den inte blir för stor! 
Haha, vilket ämne att skriva om. Men faktiskt. Rent ur sagt är jag nöjd med min kropp, jag gillar mina kurvor .och speciellt dom under bältet ;)
I got 99 problems, but my curves ain't one of them! 

Krångla inte till det

När jag fick reda på att jag skulle få barn var.nog den första tanken "hur dan kommer jag klara detta?" jag visste ingenting om hur man gör med barn eller hur man är en bra mamma. Alla dessa tankar snurrade i mitt huvud och jag var hela tiden orolig desto närmare vi kom hur fan man är mamma, hur man gör och hur man beter sig. Men så sa mamma någonting så simpelt men som ändå betydde så mycket då "ingen vet hur man är en bra förälder, var bara dig själv och ta det som det kommer. Jag visste heller inte hur man gjorde när jag fick mitt första barn, ingen vet det." dessa ord fick en sån stor betydelse för mig trots att dom.var så enkla. Alla är vi ju nybörjare i början, och alla är vi dom perfekta mammorna åt våra barn som vi älskar och vi gör vårat bästa. Jag har inte ändrat den jag är bara för att jag blivit mamma, för om jag skulle ändra på mig själv bara för att jag blivit mamma vad skulle det då säga till min son? Att man ska sluta vara sig själv bara för att man helt plötsligt blir förälder, eller går igenom någon annan stor livshändelse? Nae! Var dig själv och krångla inte till det. 
Jag måste säga att jag är glad att Melvin bestämde sig att komma 20 dagar innan bf, för det gjorde att jag ibte fick chansen att fundera eller tänka på hur man är en mamma. Jag var tvungen att kasta mig in i denna roll med huvudet före, och visst vissa gånger har det varit tufft att hålla huvudet över vatten ytan när man tänker tillbaka.. Men jag klarade det, och jag är ännu inte klar. Jag är den perfekta mamman åt min son som älskar mig lika mycket som jag älskar hono, och jag är fortfarande mig själv trots att jag nu är mamma! Så tänk inte, krångla inte till det. Gör det bara, du har det inom dig!  


Ibland

Ibland saknar jag nått otroligt att vara gravid, den där mysiga känslan av att någon som var ens egen, som man själv skapat med sin bättre hälft faktiskt ligger där inne och växer. Vissa dagar känner jag att jag vill bli gravid nu igen! Men samtidigt så känner jag att nae, det får vänta ett litet tag till iallafall. Jacob och jag har alltid sagt att 3år emellan är bra, men just nu känner jag att jag vill ha bättre ekonomi innan vi skaffar en till, för jag hatar stressen med pengar. Men vi får helt enkelt se, men när vi skaffar vårat andra barn, och då kan planera(!) så vill jag helst ha på våren, tidig sommar. Med tanke på att Melvin är född på hösten, tidig vinter. 
Saknar denna "lilla" mage, tagen bara några dagar innan Melvin beslutade sig att för att komma ut 20 dagar för tidigt, men trots allt i tid. 

Feelings suck.

Tog mig en promenad nu på kvällen och gud vad skönt det var att få komma ut och gå, med bara musik i öronen och låta tankarna snurra. Man får passa på när kroppen mår bra för en gångs skull, men vi får väl se hur länge det håller i sig. Men någonting som slog mig förut när jag var ute och gick var att när huvudet inte mår bra så plågar jag kroppen, allt för att överföra smärtan ifrån själen ut i kroppen. Så ja, det ligger någonting i det då just nu mår jag rent åt helvete psykiskt och tankarna går på högvarv utan att jag har någonting att säga till om. Man kan.säga såhär att jag hatar min kropp, och jag hatar mina tankar som löper amok.... Men på fredag åker jag och Camilla till Göteborg för sommar fest med forever living som ska bli riktigt kul! Camilla vann biljetter till båda dagarna på sommar festen och sedan 2nätter på ett 5-stjärnigt hotell, och hon bjöd med mig! :) 
Då kan man komma iväg och tänka på annat och kanske få en ny syn på livet......

Glasögon!

Kom på en sak förut idag, att jag passar fan 10gr bättre i glasögon än utan?! Trots att jag i 7an slutade använda glasögon efter 2års användande för jag tyckte det var fult och jag passade inte i det. Men nu när jag åter igen har fått skaffa.glasögon pga att mina ögon blir överansträngda vilket resulterar i huvudvärk jämt, förr. Så trivs jag faktiskt riktigt bra i glasögon!  Och om jag jämför mig själv med glasögon och utan så ser jag bara konstig ut utan glasögon?! Kanske är det en vanesak eller så är det så? Vet inte riktigt..


Usch, usch usch!!

Jag vill inte att Melvin ska börja dagis, jag vill inte börja jobba, jag vill inte... Igår slog det mig att va fasen Melvin ska ju snart skolas in på dagis?! Och jag ska snart börja sommar jobba, då fick jag en sån jobbig känsla i magen och ville verkligen inte att det skulle komma. Jag vill att det ska fortsätta som det gör nu att Melvin och jag är hemma hela dagarna..
Men nae, det vill jag faktiskt inte. Vill ju faktiskt komma igång och jobba nu, och tjäna pengar då man slipper penga stressen och man kan hjälpa till med renoveringen penga mässigt och kunna köpa inredning till huset och kunna skämma bort min son när jag vill. Men att Melvin ska börja på dagis känns faktiskt väldigt jobbigt just nu! Tror nycket av dessa tankar beror på att allting kommer samtidigt nu med att Melvin ska börja dagis och jag ska börja sommarjobba snart med. Men det kommer bli toppen tror jag! Sen bara hoppas Melvin kommer trivas på dagis, men det tror jag allt att han kommer att göra :) 


Blir vi lurade?

Någonting jag tänkt på mycket den senaste tiden med tanke på att jag blivit tvungen att börja äta medicin igen emot min depression, är hur mycket av alla läkemedel är egentligen bara en placeboeffekt?
''Placeboeffekt är en sorts medicinsk behandling som går ut på att lura mottagaren genom att ge denne verkningslös medicin, för att bli av eller minska dennes sjukdom. Hos de individer som blir utsatta för placebobehandling finns det många som märker en avsevärd skillnad, vilket slutligen kan resultera i att inga ”riktiga” mediciner behöver användas. Det är just denna positiva effekt som kallas placeboeffekten''
Källa Kort sagt så tar man en medicin som egentligen är ett sockerpiller och inte ger någon direkt verkan.
 
Anledningen till att jag börjat tänka mera på detta nu denna omgång med mediciner är för att jag nu efter att jag fått ut en nytt recept fast från annan tillverkare(samma som jag haft med annan tillverkare) har börjat känna mig mer nere än vad jag tidigare gjorde. Bl.a även för att dessa piller ser annorlunda ut än mina tidigare. Dom jag haft tidigare har varit kapslar man ska svälja, men dom jag har nu är små piller liknande panodil typ. Och trots att jag har samma dos som tidigare så har min mående som sagt ändå gått neråt mer och mer dom senaste två veckorna.
Jag vet inte om det bara kan vara en tillfällighet just nu, men om det inte bättrar sig inom 2v får jag ringa min läkare och se vad hon säger, om jag ska öka dosen ytterligare eller om jag måste ha från en viss tillverkare. Ja vi får se.
 
Källa

Men tillbaka till min tanke, hur mycket av alla mediciner är egentligen en placeboeffekt? För vi tar ju en huvudvärkstablett i hopp och vetskapen om att huvudvärken ska försvinna, och efter ca 30min har ju huvudvärken försvunnit. Är det just för medicinen eller är det bara rent psykologiskt? Du vet ju att du tar en panodil mot din huvudvärk och då ställer hjärnan in sig på att huvudvärken ska gå över, men är det verkligen panodilen som gjorde att huvudvärken försvann, eller vad det din inställning som fick huvudvärken att försvinna?
 
Men blir vi egentligen lurade?
På ett sätt så ja det blir vi faktiskt. Men samtidigt vill jag inte säga att vi blir lurade om vi faktiskt kan bli hjälpta och må bättre av sån medicin som faktiskt är placebo. Håller ni inte med mig?
Jag personligen tycker att placebo är bra just för att vi på så sätt vet vi att mycket av dagens problem kan botas med hjälp av bara tankens kraft egentligen.

Listen to your heart

You'll know you've made the right decision when there is peace in your heart.
Stop listen to what the world says you should do.
Start listen to your own heart.
There are only a few people in this world who will stay true to you, and You should be one of them. 
Listen to your own voice, your own soul, to many people listen to the noise of the world, instead of themselves.
Deep inside, you know what you want, let no one decide that for you!



The best thing ever

''Nej vi ska vänta några år innan vi skaffar barn.'' - ''Jag ska plugga klart först och sedan jobba minst 1-2år innan'' - ''Vi ska åtminstona ha flyttat till hus innan vi börjar planera något barn.''
Dessa meningar och många fler sa vi bara för mer än lite sen ett år sen. Dock så var inte verkligheten, under hela början av 2013 så sa vi flera gånger att vi skulle vänta med att skaffa barn och jag skulle fixa jobb innan vi ens försöker, eller ens pratar om barn. Men trots där långt inne i bakhuvudet fanns tanken att jag ändå ville skaffa barn inom 2-3 år i alla fall. Men inte just där och då. Jag hade i princip äntligen börjat må bättre ifrån min depression tack vare medicinerna jag började äta vinter 2012. Livet hade äntligen börjat gå åt rätt håll och jag mådde bra, mina jobbet gick spikrakt uppåt. Men där någonstans mitt i allt detta sa min pojkvän något om fick mig att fundera, fick oss att börja fundera. ''Har inte du börjat bli lite rund om magen?'' Och ju där och då, med den komentaren vändes livet upp och ner, på det mest positiva sätt någonsin! Någon dag efter fick vi svar på våra funderingar och vi blev överlyckliga samtidigt som vi blev totalt livrädda...
 
Hur skulle vi göra nu? Den var början av Augusti och vi skulle bli föräldrar i slutet av November, vi två skulle helt plötsligt bli föräldrar trots att vi inte planerat det. Allting hände av en slump, eller var det verkligen det? Jag är nämligen sån att jag tror att allting händer av en anledning.
Men nu helt plötsligt var vi tvungna att börja planera om våran framtid, vårat liv vi hade just där och då. Vi kunde inte längre bo kvar i våran lilla 2:a vi hade. Men skulle vi köpa hus eller skulle vi köpa större lägenhet? Vi skulle helt plötsligt bli tvungna att köpa allt man måste ha när barnet kommer. Vagn, bilbarnstol, kläder, ja allting. Allt detta var vi tvungna att fixa samtidigt som vi letade efter ett nytt boende och till slut hittade en fin mysig villa 2km utanför Västervik som vi beslöt oss för att kolla på. Så någon vecka senare åkte vi och kollade på vårat kanske framtida hem, där vi skulle starta våran familj. En stor gul villa som behövde lite kärlek men vi båda gillade det och beslöt oss för att köpa det. Nu började dock en jobbig period där banken krånglade till det för oss. Men tillslut, där stod vi nu och papprena var påskrivna och vi väntade på att få flytta in som vi skulle få göra den 4:e november.
 
Den 31 Oktober 2013 kom och vi höll på att packa ihop vårat liv för att starta ett nytt kapitel, dock startade vårat nya kapitel tidigare än vi planerat, för dagen efter vaknade jag med värkar och på kvällen den 1 November 2013 var våran underbara son född. 2veckor tidigare än beräknat datum. Dock ställde detta till för oss lite, eftersom måndagen efter fick vi ju tillgång till vårat hus, och vi hade inte ens hunnit packa ner våran lägenhet.
Men tillslut den 15 November 2013 kunde vi flytta in i vårat nya hus och vårat nya kapitel i vårat liv tillsammans hade börjat, när 2 personer helt plötsligt blir 3!
 
Detta är en förkortad version av hur vårat liv vändes upp och ner på det absolut bästa sätt någonsin, och hur chocken blev det underbaraste som någonsin hänt oss. Här sitter vi nu 10 månader senare i vårat hus tillsammans med våran underbara för tillfället väldiga förkylda son, som är en del av oss båda.







Materiella saker

Kom och tänka på det precis, om något skulle hända vilken är den materiella saken jag först och främst vill rädda.
Funderade på detta ett litet tag men sedan stod det som självklart. Datorn! Helt klart datorn. Låter kanske ganska dumt, men saken är den så att på datorn har jag alla bilder, alla minnen, alla bilder på melvin ifrån att han var nyfödd fram tills nu, så ja, valet vore faktiskt inte så svårt faktiskt. Datorn är verkligen prio 1 som jag skulle försöka rädda! 
Vilken materiell sak skulle du rädda först och främst?  





Alla minne och bilder finns liksom på datorn. 

Kom nu ihåg att materiella saker är inte människor och djur, självklart att prio ett är att sambon, Melvin och katterna är prio ett. 


Dåligt samvete

Härligt, pratade precis med min chef på h&m nu och jag kommer att få jobba lite i sommar! Känns super härligt men samtidigt lite jobbigt att lämna lilleman. Får lite dåligt samvete nu. Men känner att jag håller på att hå i taket av att vara hemma hela tiden, saknar att jobba faktiskt. Så Melvin kommer då att vara hos sin mormor och morfar samt min farmor då jag jobbar och inte gubben är hemma. Usch känner mig som världens sämsta mamma nu. :( men det blir nog bra. Han är ju 7månader i juni så. Sen om vi kan få in lite extra pengar i hemmet och sen så behåller jag min plats som 1:a av mest tider på (som brukar försvinna efter ett år, vilket menas att jag skulle hamna längst ner på den listan igen) vilket lönar sig tills jag börjar jobba när Melvin börjar på dagis sen. :)


Mammas finaste älskling! <3 


Natt tankar

Ligger här i sängen, med ont i ryggen, och tänker på livet och framtiden. Framtiden som skrämmer livet ur mig samtidigt som jag längtar dit! Längtar till att få hålla Mitt barn i mina armar för första gången. Oj vad verkligt det där lät! Men det är ju så! Det är ju faktiskt Mitt barn som ligger där inne i min mage och sparkar och är livlig. Mitt barn, min pojkväns barn, Vårar barn! Trodde inte jag skulle kunna skriva det på några år, men nu kan jag göra det! Efter att den lilla skrutten legat i magen i hela 5 månader innan den gjort sig till känna, innan jag började känna den där bubblande känslan i magen och innan magen började synas. Ingen visste något, allra minst jag! Men jag är lyckligare än någonsin trots att det skrämmer mig! Men jag vet att detta kommer bli bra, detta är det bästa som hänt mig sedan jag träffade min pojkvän! 


Älskade underbara skrutt unge som gömmer sig där inne <3
Ps: min mage svullnar direkt efter jag ätit därav den är väldigt stor på bilden :p<3

Don't you ever give up!

Förr var jag den personen som alltid gav upp så fort det tog emot minsta lilla. Så fort det blev jobbigt i skolan eller ridningen så gav jag upp. Jag kände att ''jag kan ingenting ändå så varför bry sig''. Så fort jag kände denna känsla så gav jag upp, illa kvickt. Tyvärr. Men nu dom senaste åren har det blivit ändring på det, och det faktiskt sedan jag tog körkort. Körkort var något jag verkligen ville ville ville ha och behövde. Trots att jag tyckte jag var totalt värdelös på att köra bil och inte kunde någonting så fortsatte jag att kämpa. Och ett halvår efter att jag börjat på körskolan så satt jag där i uppkörningsbilen med världens klump i halsen och sedan fick jag det där pappret, så fjantiga men ack så viktiga pappret att jag blivit godkänd! Jag hade körkort! Hade jag gett upp där i början när jag skrev in mig på körskolan så hade jag nog inte suttit här 1,5 år senare och fortfarande har körkort.
 
Detta blev faktiskt en vändning i mitt liv. Här lärde jag mig att om jag bara kämpar, och inte ger upp och kämpar för det jag verkligen verkligen vill ha så klarar jag det! Det gäller bara att inte ge upp trots att det är jobbigt.
Nu vet jag, att jag kan klara av det! Bara jag vill! För förr så vågade jag inte hoppa höga hinder, och oxrar över 60cm var ett BIG NONO! För jag ''visste'' att jag kan det ändå inte, jag ''klarar'' det ändå inte. Men efter att jag märkte att om jag bara vill det tillräckligt mycket klarar jag av det. Och nu så sitter jag här och har i somras tävlat 90cm clear round utan att vara det minsta rädd för höjderna eller oxrarna.
- Jag har flugit över en 1.10 oxer som om det inte vore någonting.
Förr, om jag satt på en häst som vägrade på en oxer så vågade jag knappt hoppa det hindret efteråt. Jag var livrädd rent ut sagt. Men nu, icke sa nicke! Jag kom jätte fel på en 90cm oxer på lokaltävlingen och hamnade i lite obalans. På en annan 90cm oxer på samma tävling så vägrade hästen(pga jag var i obalans), men jag tog tag i mig själv, andades och körde igen! Även hoppade jag en90cm  oxer med bara en stigbygel.
Allt för att jag litade på mig själv och jag visste, jag kan! Plus att jag även tränat upp balansen.
90cm oxern med endast en stigbygel.
 
Hade detta varit för 2år sedan så hade jag ballat ur direkt, så fort min ridlärare frågade om jag ville tävla på lokaltävlingen. Och hoppa ett hinder, oavsett högt eller lågt hade jag inte hoppat med bara en stigbygel. Och att hoppa en oxer, högt eller lågt, efter att hästen vägrat hade jag absolut inte gjort utan att pulsen stigit upp över öronen och hjärtat satt i halsgropen. Men eftersom jag bara nu lyckats övertala mig själv att, Jag Kan! Vill jag Kan jag! Så klarar jag det utan problem!
 
Det gäller samma sak nu, jag undrade hur fan jag skulle klara av att bli mamma. Jag var livrädd. Jag vet väl ingenting om barn så, och ta hand om barn. Men sedan tänkte jag. Hur många mammor vet det första gången? Och jag vill bli mamma och jag längtar verkligen efter det. Och vill jag KAN jag!
Likadant gäller min utbildning, det känns ganska tufft att veta att jag måste börja plugga nu igen, minst 3år innan jag kan göra examensprovet för att bli kriminolog. Men som sagt, Vill jag Kan jag! Och detta är något jag verkligen vill, och är intresserad av. Så det gör ju faktiskt allting så mycket lättare, så jag vet. Jag kommer klara det, bara jag vill, så kan jag!
 
 Så vad du än gör, ge aldrig upp! Vill du? då Kan du!

This is me!

Haha, detta är jag i ett nötskal!


Everything feels so right even the big suprise!

Efter att chocken har lagt sig, efter att man få tänka sig in i situationen och låtit den smälta och lägga sig så känns allting så jävla otroligt underbart. Att en överraskning som kom som en käftsmäll, i helt fel tidpunkt kan komma att kännas så rätt, kännas så underbart!
Jag har nu lärt mig att man inte ska ha massa planer och tro att allting ska bli så.
Förr förra veckan, den 8 augusti så fyllde jag hela 20 år, då tog jag klivet ut ur tonåren och blev vuxen. Men aldrig trodde jag att jag skulle bli tvungen att växa upp så fort. För den 7 augusti fick jag reda på att jag var gravid. Redan i femte månaden och ska bli mamma i november.
 
Ja, vi tar allting ifrån början.
Det började med att för lite mer än 1,5 månad så började pojkvännen påpeka att han tyckte jag lagt på mig lite eftersom jag börjar bli rund om magen. Jag skojjade bort det och sa att det var sambo kilon, trodde ju det? Men han hade ändå en aning om att jag kunde vara gravid eftersom jag inte haft mens på flera månader. Uppehållet i min mens trodde jag berodde på att jag slutade med p-pillren eftersom jag åt en annan medicin som man inte skulle blanda med p-piller. Men hur som helst, han fortsatte att påpeka detta(bör förklara att jag inte är en känslig person vad gäller kommentarer och tar inte åt mig, självklart sa han det på en positivt sätt) fram tills en morgon innan jag skulle till jobbet och även han skulle iväg. Jag hade en blå tröja på mig och helt plötsligt hade jag 2blöta fläckar precis vid bröstvårtorna. Då började även jag ana att något inte stod rätt till. Att det nog inte bara var sambokilon, utan att det kanske fanns någonting annat i magen.
Så jag köpte ett graviditetstest och gjorde det dagen efter. Detta testet visade lite oklart. Det var 2streck, vilket betyder att man är gravid, men det ena strecket var svagare än det andra så vi kom överens om att det måste vara negativt trots allt.
 
 
Men några dagar senare så började jag känna mig konstig i magen. Tänkt dig som om du är jätte gasig i magen och det bara bubblar. Ungefär så hade jag flera dagar i rad, så efter jobbet köpte jag yterliggare ett gravidtest, denna gång ett digitalt för mera säkerhet och gjorde det dagen efter, och det visade mycket väl att jag var gravid.
Fick rent ut sagt panik och grät som en stucken gris efter jag pratat med pojkvännen i telefonen. Var verkligen livrädd. Hur kunde detta hända? Det var inte planerat på minst 3år i alla fall att vi skulle skaffa barn. Jag skulle ju börja plugga till hösten, plus att jag ville ha en fast jobb med inkomst innan vi en skulle prata om barn. Vi skulle även ha flyttat till större då vi nu bor i en liten 2a bara. Men ja, så var det i alla fall nu och jag satt där med ett positivt gravidtest och var mer eller mindre livrädd.
Vi trodde båda att det inte var så långt gånget och vi pratade om abort, men jag kände direkt att detta inte var något jag ville göra eller skulle klara av psykiskt då jag mår dåligt sedan tidigare och ätit medicin mot depression. I samband med att jag fick reda på att jag var gravid slutade jag direkt med min medicin då jag inte visste hur det skulle påverka fostret.
 
Detta var den 4e augusti och den 6e gjorde jag ett till gravidtest denna gång med veckoindikator som visade att det var mer än 5veckor gammalt.(Visar bara fram till +5 veckor) så ringde direkt till mödravården och beställde tid och fick tid redan dagen efter, alltså den 7e augusti. Jag gick dit pratade med dom men kunde inte säga riktigt när jag hade sista mensen pga jag slutade med dom. Men vi räknade på ett ungefär och hon kunde komma fram till att jag minst var i vecka 20. Men för mer klarhet så bokade hon ett ultraljud samma dag 2timmar senare som jag gick gå på. Efter jag varit hos mödravården gick jag direkt till jobbet eftersom jag skulle börja jobba vid 14.30. Nu bröt jag ihop totalt, ringde till pojkvännen och tjöt som en gris. Tårarna rann och jag visste egentligen inte varför, men den chocken jag fick att jag var gravid, redan så långt gånget samt glädjetårar. Jag var gravid. Vi skulle bli en familj! allt kom på en gång.
Blev ''tvungen'' att berätta för en kollega då jag fått en tid till ultraljudet vid 15.30, även när jag berättade för henne bröt jag ihop, chocken, glädjetårar på en gång. Hon blev jätte glad för min skull och grattade och sa att det absolut inte var några som helst problem med att jag gick en liten stund.
 
Denna dag kan man säga var redan rama mardrömmen. Ungefär 30min innan jag skulle till ultraljudet så mådde jag så fruktansvärt illa att jag var tvungen att spy. En annan kollega hörde mig och jag förklarade att det inte var något smittsamt utan att det hade sin anledning och berättade för henne och även hon blev överlycklig för min skull.
Väl på ultraljudet kom chock nr2! Det första hon sa som gjorde ultraljudet var ''ja det var långt gånget och längre än 20 veckor'', samt att det bara var ett foster. Hon kollade på hjärta och hela barnet och även jag fick se, mitt barn. MITT barn?! Låter fortfarande overkligt att säga. Allting såg bra ut och hjärtat slog som det skulle vilket var riktigt skönt att höra. Den lille skrutten hade även svårt att ligga still i magen vilket förklarade mina ''gaser'' jag haft i över en vecka. Efter hon kollat att allt var okej började hon mäta för att kunna få fram hur gammalt fostret var. Efter ultraljudet så räknade hon lite och kunde då konstatera att det var mellan vecka 24-27, alltså redan i femte månaden och att jag skulle bli mamma i november redan. SUPRISE!!!
 
 
Efteråt ringde jag direkt till pojkvännen och sa, han trodde jag skojjade att det redan var så långt gånget och var väl lite chockad han med, trots att han inte visade det. Väl på jobbet igen gick jag som på rosa moln och var tvungen att kolla på bilderna jag fått ett antal gånger för att jag skulle kunna förstå att det var verkligt. Men det kändes ändå så overkligt.
Resten av kvällen var hemskt kan man säga. Fick inte behålla någonting i matväg plus att allting bara snurrade eftersom jag bara hade 105 i järn värde, vilket är precis på gränsen till dåligt. Så började med järntabletter varje dag och tar dom varannan dag nu.
Dagen efter, alltså den 8e min födelsedag, så skulle jag jobba 8-14. Gick inte riktigt som tänkt, sovit knappt 1.5-2 timmar på hela kvällen, inte fått behålla någon mat samt att allting snurrade. Så gick hem vid 10 redan. Klarade verkligen inte av att jobba i det tillståndet vilket mina arbetskamrater förstod.
 
 Väl hemma så låg jag i soffan mellan 10-15 ungefär och kunde väl sova sammanlagt 1.5-2 timmar nu med. Allting snurrade men var trots att tvungen att plocka lite i lägenheten så mamma o pappa skulle komma in och fira mig på kvällen. Fick inte behålla någonting här heller. Kanske en liten liten bullbit fick jag behålla till slut men inte mera. Mamma och pappa blev helt överlyckliga när jag berättade. Mamma har ju 3barn barn sedan tidigare då mina syskon har barn, den minsta föddes 1april då min bror blev pappa. För pappa så fick han nu ett riktigt barnbarn eftersom jag och mina syskon inte har samma pappa. Han undrade mer hur vi kände det eftersom det kom så plötsligt medans mamma blev överlycklig direkt. Men eftersom vi sa att vi var lyckliga över det, samtidigt som vi var rädda så syntes det på honom att han också blev glad för våran skull. Han ska ju trots allt bli morfar.
 
Den 9e så hade jag yterliggare en tid hos mödravården för inskrivningssamtal. Mitt järnvärde hade gått upp från 105 till 106 och jag var fortfarande snurrig som sjutton, samt att jag mådde illa. Efter jag kommit hem därifrån runt 10 så bestämde jag mig att jag inte klarade av att jobba 13-18 eftersom allting fortfarande snurrade. Dom förstod mig så jag var hemma även idag. Hade ju knappt sovit någonting denna natt heller så låg mestadels på soffan och försökte sova lite vilket gick sådär. På kvällen åkte pojkvännen och jag ut till mor o far eftersom vi skulle vara hundvakt då dom var borta från fredag till söndag. Eftersom jag fyllt år så kom pojkvännen mamma o platspappa och vi bjöd dom på pizza, dom ville nämligen hellre ha det än tårta. Så på kvällen berättade vi även för dom och dom blev glada för våran skull. Det är ju faktiskt hennes första barn barn.
Denna dag fick jag faktiskt behålla det jag åt. Åt dom inga mängder men fick behålla det vilket kändes bra och kunde även sova hela natten så på lördagen mådde jag betydligt bättre. Var fortfarande lite snurrigt men hade ju bara tagit järntabletter 2gånger så inte så konstigt. Men sedan på söndag så kände jag mig som en människa igen.
Bild: Weheartit
Ja, detta kom som en chock på alla sätt och vis. Men det kändes ändå inte fel någonstans. Vi är 20 båda två(pojken fyller nästa helg) samt att jag är nykterist och hatar att vara på krogen och festa, och pojkvännen hellre är hemma och har myskvällar än att vara på krogen. Inte dom flesta 20åringar som hellre ligger på soffan och slöar. Sedan att vi har varit tillsammans sedan 2008 och förlovade sedan 2009, så det var ju inte ''för tidigt'' så sätt. Visst hade det kunna vänta några år. Men trots allt så är vi lyckliga och kan knappt vänta till den lille skrutten kommer ut. <3

Tidigare inlägg