Idag fick jag beskedet som jag längtat efter men samtidigt fasat för, fasat för hur verkligheten egentligen ser ut, men samtidigt har jag längtat efter en diagnos, till varför jag mått såhär, och nu äntligen, äntligen kan jag förhoppningsvis gå mot ett bättre liv, ett gladare liv. För det finns ingen värre känsla än när man jobbat kanske 5timmar på dagen och när man kommer hem har man ingen energi till något annat, ångesten som uppstår på kvällen när man inte vet att man inte orkat göra något, och på morgonen, när jag inte vill gå upp, men måste, måste gå upp.

 

Nu efter alla år som jag gått och mått dåligt, mått skit när jag kunnat söka hjälp tidigare, men inte vågat erkänna för mig själv. Nu äntligen kan jag se ett ljus i tunneln, trots att det kommer bli värre, men förhoppningsvis kommer jag må bättre, må bättre på det långa hela. Det gäller bara att hålla ut.....