Nu har mitt mående börjat svaja lite känner jag, men läkaren sa att det inte var något att oroa sig för. Till en början kunde det gå lite i bergochdal banor, men det är ändå bättre än innan och det känns underbart, äntligen har jag börjat hitta tillbaka till mig själv! Jag känner att livet har börjat på en ny kula, och det känns underbart!

Jag som hela tiden sa att jag skulle börja plugga till hösten, jag var ju helsäker på det. Men nu nä, nu vill jag jobba i affär, med kläder i några år och se vart det kan ta mig, det känns inte alls lika lokande att börja plugga längre. Jag som sa att jag bara skulle jobba i affär ett år ungefär, hah där fick jag så jag teg! Jag känner inte alls så längre! Jag trivs jätte bra att jobba i affär och kläder, nä jag trivs inte, jag älskart! Alla underbara kunder, personalen ja allt! Tyvärr så har jag bara jobb imorgon oxå sedan är jag arbetslös, fasen känns inte alls bra :( jag som verkligen vill jobba, och verkligen vill ha ett fast jobb som man kan gå till varje dag. Bara hoppas jag kan hitta något jobb snart!

Each day's a gift and not a given right!

Jag och bästa pojken på bild <3

Jag har inte mått såhär på länge! Jag har ork, ork till att göra saker nu, annars var jag dödstrött efter 3 timmars jobb bara, nu kan jag jobba 5-6 timmar och inte va så trött som jag annars brukar vara! Det känns underbart! Dock finns det mera saker att jobba på, helt klart, men jag kämpar och jag är påväg dit! Nu jobbar jag hela veckan måndag-fredag sedan efter jul jobbar jag 3dagar sen är jag arbetslös igen, fan vill verkligen ha ett fast jobb, och det är nu!

.... Alla skriv fel i tidigare inlägg, skriver från mobilen då blogg.se laggar som satan på datan -.-

Ja vad ska man säga? Helt slut i kroppen, ryggen värker, nacken värker knäna värker, underbart -.- men men har iallafall jobbat varje dag sedan i onsdags! :) skulle igentligen vara jobbat 2 dagar och 6 timmar sammanlagt, nu har jag istället jobbat 24 timmar och jag älskart! :D har verkligen världens bästa jobb med världens bästa jobb kamrater! Ikväll och imorgon ska jag ladda upp batterierna på nytt och se fram emot en ny vecka där jag jobbar måndag-fredag! Och sedan, sedan är helgen ledig och sedan är det julafton! :D

Julafton kommer spenderas på pojkens familj och på juldagen åker vi hem till mina föräldrar och även mina syskon är hemma då, och min bror har lovat mig att han ska ta nya bilder på mig, vinter bilder! :) det gillas, min bror är ta me tusan världens bästa fotograf! Han har bara fotograferat 3 år, ingen utbildning utan lärt sig själv! :) men men, ska även försöka få med min pojk på några bilder också! :)

Och ni fattar inte hur sugen jag är på en ny tatuering alltså! Helt sjukt, vill typ tatuera mig nu på en gång! Vet precis vad jag vill ha, men dock inte vart, antingen underarmen eller revbenen, just nu lutar det åt revbenen faktiskt. :) tatueringar är ju typ en drog för fasen! Efter den första är det fan omöjligt att sluta!

På bilden är mina 2 favorit bilder min bror tog på mig! :)

Jag har världens absolut bästa pojkvän, underbara djur, världens bästa familj, underbara vänner, världens bästa jobb, världens bästa och roligaste arbetskamrater, jag håller på med nått jag älskar mest som är hästar, pojkvännen och jag har en egen lägenhet. Ja, man skulle kunna säga att jag har typ världens bästa liv. Men det är långt ifrån perfekt!

Varje morgon vaknar jag över att jag hör en röst i mitt huvud som säger, du är värdelös du borde inte finnas. Varje morgon vaknar jag med dom tankarna i huvudet, jag hatar det! Dessa hjärnspöken sitter på mina axlar och viskar i mina öron varje minut av varje dag att "du är värdelös" hela tiden! Detta förstör för mig, hela tiden. Det har blivit lite bättre nu tycker jag faktiskt tack vare medicinen, att jag är lite mer positiv, men hjärnspökena finns kvar och jag har en lååång väg kvar.....

Dom ljuspunkter som finns i mitt liv är att få vara med min pojkvän, när vi bara myser i soffan och han håller om mig, eller när vi umgås och allt är sådär lättsamt och underbart!
Ridningen och hästarna, att stå och borsta hästarna med långa drag och bara mysa, är underbart, ridningen är igentligen vara ett plus!
Jobbet, jag ser fram emot varje jobb dag och jag längtar tills nästa gång jag får gå till jobbet och träffa mina underbara arbetskamrater, samt kunderna!
Familj, vänner och djuren, behöver jag säga nått mer?

Ja, jag måste, måste bara riva ner muren, den muren som håller mig tillbaka, den som jag har byggt upp för att skydda mig, skyddat mig från att visa min smärta, skyddat mig från att visa mig svag inför alla som känner mig. Men nu är det dags för mig att ramla ihop, bryta ner muren och tillåta mig att gråta, tillåta mig att vara svag, svag för att kunna bygga upp mig själv, börja om på nytt.

Måste riva ner muren, muren som håller mig tillbaka, muren som jag byggt upp under alla dessa jävla år för att slippa riva upp dom gamla trasiga såren. Minnen, tårarna, blodet, ilskan som funnits där. Allt för att jag ville vara stark, stark för min omgivning, stark för min familj. Det är jobbigt att erkänna för sig själv att man inte mår som man ska, att man inte orkar kämpa i ensamhet och tystnad, att man faktiskt måste be om hjälp för att inte gräva mer sig i sorger.

Ärren kommer alltid finnas där, inom mig, på mig och runt omkring mig, jag har gjort mycket jag ångrar, men med misstag kommer vetskap, och nu vet jag, det är inte farligt att falla och erkänna att man inte klarar av att stå på egna ben, att man faktiskt behöver hjälp, av medicin, psykologer, jag skäms inte, jag är stolt över alla som vågar säga till sig själva "jag orkar inte själv, jag måste ha hjälp" trots detta så skämdes jag för att söka hjälp, bara för att jag ville låtsas vara den stabila starka människan jag låtsades vara. Men ni har jag fallit så långt att jag inte klarade mej att kravla mig upp, utan jag erkände, jag behöver hjälp. Tyvärr är det bara en sak som håller fast mig, i ett järngrepp som inte släpper, jag måste riva muren, stenmuren som jag byggt upp och förstärkt med allt jag kunnat, jag måste bara försöka, för så länge muren står kommer jag aldrig komma vidare.......