Ja inatt var den värsta natten på länge måste jag säga! Tog en sömntablett då innan jag gick och la mig och somnade ungefär som vanligt. Men sedan runt 1-2 någon gång vaknade jag med världens jävla ångest! Kunde inte slappna av och hade världens spänningar i hela kroppen, ville bara gråta det gjorde så ont på något sett fast det egentligen inte gjorde ont. Låg ungefär kanske en halv timme och försökte verkligen göra allt för att slappna av och få det att släppa, men det gick bara inte. Så var till slut tvungen att gå upp för att ta ytterliggare en av medicinerna, en mot ångest som jag endast ska ta i nödfall. Och ja, eftrer ca sådär 10min kände jag hur jag började kunna slpanna av mer och mer och till slut kanske 20min senare som jag, äntligen och sov fram till 9, så att bara vara vaken 1gång på en hel natt, det var läääänge sedan jag kunde det!

Idag fick jag beskedet som jag längtat efter men samtidigt fasat för, fasat för hur verkligheten egentligen ser ut, men samtidigt har jag längtat efter en diagnos, till varför jag mått såhär, och nu äntligen, äntligen kan jag förhoppningsvis gå mot ett bättre liv, ett gladare liv. För det finns ingen värre känsla än när man jobbat kanske 5timmar på dagen och när man kommer hem har man ingen energi till något annat, ångesten som uppstår på kvällen när man inte vet att man inte orkat göra något, och på morgonen, när jag inte vill gå upp, men måste, måste gå upp.

 

Nu efter alla år som jag gått och mått dåligt, mått skit när jag kunnat söka hjälp tidigare, men inte vågat erkänna för mig själv. Nu äntligen kan jag se ett ljus i tunneln, trots att det kommer bli värre, men förhoppningsvis kommer jag må bättre, må bättre på det långa hela. Det gäller bara att hålla ut.....