You have to be brutally honest with yourself
Detta är ett inlägg skrivet ifrån hjärtat, för att släppa på en tung sten. Ni behöver inte läsa, jag behöver inte erat medlidande om ni inte riktigt bryr er. Så bryr ni er inte, Läs då inte!
Att vakna med den där ångesten på morgonen, det lilla ångesten som ligger där och pyr, långt inne, ångesten som jag ändå lyckas släcka. På ett eller annat sätt. Men under dagen så byggs den där ångesten upp, den byggs upp mer och mer och vissa dagar lyckas jag tränga undan den. Vissa kvällar bryter den ut, eller åtminstone försöker. Jag är bra på att hålle humöret uppe, jag vet vilket leende jag ska använda för att folk ska tro jag mår bra. Jag har blivit så duktig under åren att inte ens mina föräldrar kan skilja på det, tror inte ens min pojkvän kan skilja på det. Frågan är, kan jag skilja på det? Det är jobbigt, psykiskt jobbigt.
Bild: We<3it
Jag är ganska stark som person, jag tar inte åt mig av kommentarer, jag låter ingen trycka ner mig. Jag är en stark person som är rädd för att misslyckas, livrädd för att misslyckas, jag hatar att visa mig svag inför människor. Jag vill framstå som en stark person, hatar att öppna mig inför människor. Eller öppna mig har jag inte problem med. Jag kan berätta om vad som är fel, vad jag tänker på men där tar det stopp. Som om någon psykisk spärr sitter där för att just skydda mig ifrån att vara svag, från att vara sårbar. Det är något som hindrar mig ifrån att prata om det, något som gör mig rädd, osäker på vad människan mitt emot mig ska tänka, jag är livrädd..
Jag har jätte svårt att prata om saker som sagt. Men att skriva ner det. Sitta vid en datorn och med hjälp av tangenter skriva ner mina känslor känns så mycket lättare, så mycket säkrare. Så därför tänker jag nu vara ärlig om en sak, en sak som fortfarande känns som ända smärtlindringen vid svåra stunder...
Det är nog inte många som vet detta, vissa kanske haft en aning, men ingen som riktigt vetat. Men en sak som hjälpte mig, hjälpte mig mot smärtan och all denna ångest jag ofta har, var at faktiskt ta det där rakbladet, som låg på skrivbordet och blänkte, trycka det emot huden och sedan skära, skära ett jack i handleden, att för att avleda smärtan ifrån hjärtat och ut till handleden. Det började oskyldigt, bara som en gång lovade jag mig själv. Bara en gång skulle jag göra det. Men så blev det inte..
Varje gång när den där ångesten och smärtan kom så visste jag att det skulle släppa om jag bara tog det där rakbladet och tryckte det emot huden så blodet började rinna. Tyvärr så slutade detta funka efter ett tag. Det räckte inte med en gång längre, jag var ''tvungen'' att göra flera för att dämpa smärtan. Jag gjorde allt jag kunde för att dölja det. Hade tjocka armband för att ingen skulle se, så att ingen skulle veta.
Denna bild har Så rätt!
Till slut, efter ungefär 1år av detta självskadebeteende lyckades jag faktiskt sluta. Trots att jag mådde som sämst så gjorde jag allt för att inte göra det. Det var svårt många gånger, men jag är glad att jag lyckades! Men tyvärr finns det där självskadebeteendet fortfarande kvar. Det finns dagar än idag när jag mår som värst att jag känner att jag vill överföra smärtan. För inte alls så länge sen så mådde jag så sjukt dåligt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag gick ut till köket, överallt såg jag knivar liggandes, jag greppade till och med en men släppte den lika fort. Jag kastade mig ner på golvet och satte mig i ett hörn och grät. Jag blev rädd. Livrädd för mig själv och tankarna som for runt i huvudet...
Det är inte bara detta självskadebeteende jag haft/har, jag har fortfarande ett självskadebeteende som jag fortfarande idag ''använder'' mig av när livet känns meningslöst och allt känns som mitt fel.. Det är detta självskadebeteende som jag tyvärr inte lyckats blir av med, jag kan inte kontrollera det, tyvärr. För när jag mår såhär så spänner sig varenda muskel i min kropp, och för att utlösa denna ''kraft'' jag har just då, är att slå mig själv.. Ja ni hörde det. Jag knyter nävarna och slår mig, oftast i huvudet.. Detta är faktiskt enligt mig svårare att bli av med än att skära mig. För detta, min egen kropp kan jag inte kontrollera, det har sin egen kraft...
Dessa självskadebeteenden skrämmer verkligen mig, jag är livrädd varje gång jag känner att det brister, jag hatar dessa tankar, men dom finns där, och det finns inget jag kan göra åt det. Men det finns något som skrämmer mig ännu mer, jag tror inte jag berättat detta för någon, jag tror ingen egentligen vet. Tyvärr..
Det finns stunder då jag ibland är helt förstörd och bara gråter som jag känner att fan, det är inte värt att leva, jag har kunnat stirra på en kniv och varit någon sekund ifrån att göra något, något hemskt jag inte vill någon ska göra. Jag har lyckats kontrollera dessa tankar, än så länge.. Men det finns något ännu värre. Dessa tankar kan tyvärr komma när som helst. När jag går till jobbet, när jag kör bil, när jag går i trappan. Ja jag behöver inte ens gråta eller mår skit för att dessa tankar ska komma fram. Det räcker med att jag har en dålig dag så kan dessa tankar komma... Jag är livrädd för mig själv, och en av många anledningar till att jag hellre håller mig inomhus, och inte går ut och går, om jag inte mår riktigt riktigt bra så att säga. Men tyvärr är det för sällan.. Trots medicin..
Detta inlägg har jag inte skrivit för att få massa förstående kommentarer, jag har skrivit detta för att kunna lätta lite på hjärtat, jag vill berätta för alla hur det är att leva med detta. Det är ingenting man gör för att få uppmärksamhet. Detta är något man gör för man inte kan kontrollera det, det går inte. Detta är det enda sättet just då för att ''stänga av'' smärtan för ett tag. Så att man för ett tag kan överföra smärtan till något annat. Och ni som gör detta, detsamma som jag, snälla, sök hjälp, ni behöver det, det räcker oftast inte med vänner och familj, det ligger oftast djupare än så. Detta är något du inte kan klara ut själv.
Om jag kunde, skulle jag hjälpa alla som mår såhär, jag hatar av att se folk må dåligt, jag hatar av att se folk skada sig själv, trots att jag gör det själv.. Men jag ber er, sök hjälp! <3
..........Lämna gärna en kommentar ;)
...............Jonna Nilsson - Narbonne.blogg.se
Kategorier inom foto: