Jag har världens absolut bästa pojkvän, underbara djur, världens bästa familj, underbara vänner, världens bästa jobb, världens bästa och roligaste arbetskamrater, jag håller på med nått jag älskar mest som är hästar, pojkvännen och jag har en egen lägenhet. Ja, man skulle kunna säga att jag har typ världens bästa liv. Men det är långt ifrån perfekt!

Varje morgon vaknar jag över att jag hör en röst i mitt huvud som säger, du är värdelös du borde inte finnas. Varje morgon vaknar jag med dom tankarna i huvudet, jag hatar det! Dessa hjärnspöken sitter på mina axlar och viskar i mina öron varje minut av varje dag att "du är värdelös" hela tiden! Detta förstör för mig, hela tiden. Det har blivit lite bättre nu tycker jag faktiskt tack vare medicinen, att jag är lite mer positiv, men hjärnspökena finns kvar och jag har en lååång väg kvar.....

Dom ljuspunkter som finns i mitt liv är att få vara med min pojkvän, när vi bara myser i soffan och han håller om mig, eller när vi umgås och allt är sådär lättsamt och underbart!
Ridningen och hästarna, att stå och borsta hästarna med långa drag och bara mysa, är underbart, ridningen är igentligen vara ett plus!
Jobbet, jag ser fram emot varje jobb dag och jag längtar tills nästa gång jag får gå till jobbet och träffa mina underbara arbetskamrater, samt kunderna!
Familj, vänner och djuren, behöver jag säga nått mer?

Ja, jag måste, måste bara riva ner muren, den muren som håller mig tillbaka, den som jag har byggt upp för att skydda mig, skyddat mig från att visa min smärta, skyddat mig från att visa mig svag inför alla som känner mig. Men nu är det dags för mig att ramla ihop, bryta ner muren och tillåta mig att gråta, tillåta mig att vara svag, svag för att kunna bygga upp mig själv, börja om på nytt.