Måste riva ner muren, muren som håller mig tillbaka, muren som jag byggt upp under alla dessa jävla år för att slippa riva upp dom gamla trasiga såren. Minnen, tårarna, blodet, ilskan som funnits där. Allt för att jag ville vara stark, stark för min omgivning, stark för min familj. Det är jobbigt att erkänna för sig själv att man inte mår som man ska, att man inte orkar kämpa i ensamhet och tystnad, att man faktiskt måste be om hjälp för att inte gräva mer sig i sorger.

Ärren kommer alltid finnas där, inom mig, på mig och runt omkring mig, jag har gjort mycket jag ångrar, men med misstag kommer vetskap, och nu vet jag, det är inte farligt att falla och erkänna att man inte klarar av att stå på egna ben, att man faktiskt behöver hjälp, av medicin, psykologer, jag skäms inte, jag är stolt över alla som vågar säga till sig själva "jag orkar inte själv, jag måste ha hjälp" trots detta så skämdes jag för att söka hjälp, bara för att jag ville låtsas vara den stabila starka människan jag låtsades vara. Men ni har jag fallit så långt att jag inte klarade mej att kravla mig upp, utan jag erkände, jag behöver hjälp. Tyvärr är det bara en sak som håller fast mig, i ett järngrepp som inte släpper, jag måste riva muren, stenmuren som jag byggt upp och förstärkt med allt jag kunnat, jag måste bara försöka, för så länge muren står kommer jag aldrig komma vidare.......