Den 30 december förra året(2011) var absolut ingen rolig dag! Tror nog inte jag riktigt insett än att jag aldrig mer kommer få träffa honom! Mamma, jag och pappa har länge haft i åtanke att vi skulle ta bort Ferris eftersom han för det första har D-höfter(vilket han haft länge men inte visat några direkta tecken på) och nu på senare tid har han även fått diskbråck i ryggen vilket märktes på honom ibland och ibland inte! För det mesta så var han glad och lycklig och lekte med Arrak och rullade runt och sånt. Men ibland så fick han sina ''ryck'' och slickade sig frenetiskt på näsan hela tiden. Vilket läkarna sa att det betydde att han hade ont! Även på kvällarna när han sov i sin bur så kunde han plötsligt springa rakt in i gallret, även detta säger veterinärerna att han hade så ont att han inte vet vad han ska göra eftersom han blir så blockerad!
Vi var eniga om att det var bäst för honom att få avsluta livet eftersom det inte är något humant liv att bara ligga eftersom det var det han gjorde om dagarna eftersom han varken ville eller får ut och gå. Veterinärerna ville operera men det var aldrig en tanke vi hade, för det första är det inget humant liv, och för det andra är det inte säkert att han ens blir bättre!
Så den 29 december ringde mamma och bokade tid för att avliva honom, vilket jag inte tog på direkt allvar då?
Så 30min innan vi åkte den 30 december så bröt jag ihop totalt, jag insåg då att vi faktiskt skulle ta bort honom och jag ville verkligen inte att han skulle försvinna ur mitt liv då! Visst jag har ofta sagt att jag hatar den hunden pga flera saker, men självklart har jag inte gjort det trots att jag sagt det! Jag älskade honom verkligen av hela mitt hjärta och ville aldrig förlora honom! Och speciellt inte då! Mamma och jag var nära flera gången under dom 30min att faktiskt inte avliva honom men ändå tänkte vi att vi faktiskt inte kan vara så själviska att ha honom kvar när han har så pass ont som han har! Och samtidigt som vi tänkte på att han faktiskt ofta var helt okej! Men så tänkte vi samtidigt att det är inget liv för honom att bara ligga och inte göra något och sedan att han har så ont att han kastar sig rakt in i gallret pga smärta. Så vi gjorde det enda rätta och avlivade honom för hans egna bästa! Som tur är följde älsklingen med så han körde eftersom mamma inte visste om hon orkade! Jag satt knäpptyst hela resan på ca 1.5 timme eftersom jag bara försökte hålla tillbaka tårarna som brände innanför ögonlocken! Jag orkade inte följa med in till veterinären eftersom detta var första gången jag ens följde med och tog bort en hund så älsklingen och jag satt ute i bilen med Arrak(våran enda lilla hund vi har kvar nu). Innan mamma gick in till veterinären så höll jag honom hårt i min famn och ville inte släppa taget! Jag älskade/älskar verkligen den hunden och han har betytt så otroligt mycket för mig under dessa år vi haft honom!
Kommer berätta mer om honom i ett senare inlägg, just nu klarar jag inte av att skriva mer eftersom tårarna rinner som besatta! Jag vet att många vet hur det är att förlora ett djur! Och jag har förlorat en jä*la massa bästa vänner(hundar). Vi har tagit bort massa hundar under åren jag levt, nästan 10st..... Och 2 detta år! För i början av detta år tog vi bort Virus som länge varit dålig....

They say bad things happen for a reason
But no wise word's gonna stop the bleeding..