Ibland har man såna där dagar när allt känns åt helvete fel! Jag har haft för många såna dagar denna vecka! Hela veckan ifall jag ska vara ärlig! Det är ett fåtal stunder jag faktiskt mått bra! Jag blir så trött på detta mående! Trött hela tiden, ont i magen konstant, depp typ hela tiden, känns liksom som ingen idé att försöka vara glad, man faller ändå på mållinjen hela tiden! Ända gångerna jag varit glad denna vecka är när jag varit med pojken, alltså riktigt glad! Men även i torsdags på praktiken blev jag glad då det var en super söt gammal dam som kom och typ bad om ursäkt för att hon frågat en annan i personalen råd efter mig, super söt verkligen! Hon fick mig verkligen på bra humör!

När jag även läser min bok om depression som mamma köpte åt mig i Kalmar så börjar jag nästan mer och mer inse att jag nog måste gå till en läkare för att se om jag verkligen lider av en depression. För flera av symtomen stämmer på mig. Men samtidigt vill jag inte gå till en läkare eftersom jag har noll förtroende för dom! Då menar ja noll! Allt dom säger tar jag med en nypa salt för dom vet inte vad dom pratar om(dom läkarna vi har där jag bor, drar alltså INTE alla läkare över en kant!) Men ja, usch jag vet liksom inte heller vart jag ska vända mig för att få hjälp med detta!

Jag vill jätte gärna prata med min mamma om detta men hon har för mycket annat att bry sig om nu(det skär i hjärtat när man ser en mammas gråta och veta att man inte kan göra något). Jag vet liksom inte vad jag ska göra nu? Känns som om allting blir värre och värre nästan för var dag som går! Kan inte koncentrera mig i skolan, kan inte koncentrera mig på skolarbetet, kan inte sova om nätterna, vaknar med ångest och en konstig känsla varje morgon. Jag blir så trött på detta!

Jag har ofta fått höra av olika att jag är en stark person, då även en kurator jag pratade med förr. Han sa att jag var en riktigt stark person som trots allt som hänt i mitt liv med min ****** och allt att jag faktiskt fortfarande står på benen och orkar med vardagen, trots att jag flera gånger sagt till honom på mötena att jag liksom inte käner någon ork till att gå upp på morgonen, att det är liksom ingen mening med det och att jag till och med gråter på morgonen för att jag är så slutkörd! Han beundrade mig och berömde mig för att jag var så pass stark att jag till och med klarade av att stå på mina ben trots detta och till och med kunna trösta min mor.

När han sa dessa ord att jag var stark, vilket han sa ett flertal gånger desto djupare vi pratade om saker som hänt så kändes det faktiskt att ''f*n jag är stark! På riktigt!'' Och det gjorde mig ännu starkare den dagen. Men nästa morgon började allting om på nytt igen och jag grät för jag var tvungen att gå upp på morgonen och liksom orkade inte utan var vid ett flertal gånger nära på att sjukanmäla mig, just för att det var för jobbigt att kliva upp på morgonen! Ska jag vara ärlig har jag gjort detta ett flertal gånger när det gällde skolan och jag visste att jag bara hade kanske 2lektioner den dagen. Såna lektioner jag kunde jobba hemma på!

Det svider att erkänna för sig själv att man faktiskt måste söka hjälp för att man inte orkar med mera! Jag vill ju faktiskt vara stark och klara mig själv! Men som jag läst i boken om just depressioner så måste man faktiskt söka hjälp så fort som möjligt för att slippa få återfall senare i livet(om man nu lider av depression.) Men även en till andelning till att jag inte vill söka hjälp hos läkarna där jag bor är att jag är rädd för att jag inte ska bli tagen på allvar! Att dom bara ska säga att ''du är tonåring, det är normalt att må så''. Det är det jag är mest rädd för, eftersom jag sökte för mina problem med mina knän och kunde inte gå på 3veckor och dom bara sa typ rakt ut att ''du fejkar bara, det är inget fel på dig''.

Men jag har väl insett nu att jag nog måste faktiskt ta tag i mina problem och faktiskt visa mig svag och be om hjälp! Jag måste nog det väldigt snart för jag orkar snart inte med detta mer! Det börjar bli för jobbigt, men samtidigt att erkänna för sig själv att man är svag och erkänna att man måste söka hjälp, det är faktiskt jobbigare än man tror! Jag säger många gånger till mig själv att jag lider nog av en depression! Men ändå så vill jag inte erkänna det själv! Utan fortsätter att inte gå till doktorn just för att jag inte vill erkänna......

Detta är så jag känner och får jag nu en kommentar att ''jag bryr mig inte'' så skriv inte det, för om ni nu inte skulle bry er skulle ni väl inte läsa? Right? ..


Jag vill bara tacka dig älskling, att du finns! Jag behöver inte säga något, du vet när jag mår dåligt, du vet alltid hur du får mig på andra tankar, du bara håller om mig och säger ingenting! TACK för att du finns!