Just nu känns det som om mitt liv är påväg åt rätt håll, äntligen efter för lång tid långt nere i djupet, äntligen, kanske det kan bli bättre, trots detta så vågar jag inte ha för stora förhoppningar, för jag har lärt mig att förhoppningar krossas.

 

Men först börjar vi med jobbiga saker, för att förhoppningsvis få ett bra slut på inlägget. Dom senaste veckorna har min sömn blivit värre och värre och i förrgår kväll mådde jag illa så trött var jag, likadant igårkväll samt även imorse. Och det jobbiga är ju att jag inte kan sova, visst ja somnar tidigt, men jag vaknar flera gånger per natt, samt att jag vaknar när pojkvännen går upp runt halv 6, super kul! Ibland går det fortare att somna än andra gånger, samt att jag även brutit ihop oc h tjutit flera gånger helt utan anledning. Saker har bara varit för jobbiga, jag har inte orkat hålla hakan uppe och le mot världen.

 

Sedan i tisdags var min mamma och pappa och tog bort Mischa, en av våra Borzoier. Men det slog mig inte först frammåt halv 12, då kom tanken som en hård käftsmäll och jag kunde inte hindra tårarna ifrån att rinna, det var bara för jobbigt. Men samtidigt kan man inte vara självisk. Han mådde inte bra längre, han var verkligen inte sig själv. Han började göra utfall mot folk, han fick världens black outer ibland så han bara kunde stå/ligga och stirra rakt ut i luften utan något chans till att kontakta honom. Samt att förr älskade han att vara utomhus, han älskade att vara ute och gå, springa lös, han låg ofta ute i hundgården tills det blev mörkt, inte en chans att han skulle in. Men nu på senare till ville han inte vara ute och gå, han sprang och gömde sig, följde han med ut ibland så fick han panik och bara ville gå tillbaka hem igen, när pappa bara var ute med han och Aslan på ängen så kissade/bajsade han och sedan drog in igen. Han fick panik av att vara ute. Så nae, han mådde verkligen inte bra. Han som alltid varit folkkär, älskat alla, helt plötsligt börjar göra utfall? Nae det var enda rätta att låta honom få somna in, få frid i sitt liv och slippa smärtan han kände. Älskade Älskade vän!

 

Men det som tröstar lite i all smärta är att veta att på morgonen hade han hoppat upp i sängen hos mamma och pappa och lagt sig tätt intill pappa och legat där tills pappa gick upp, samt att han hade fått springa lös på ängen en sista gång, en sista gång innan han får springa fri i all evighet utan smärta. Men jag måste se frammåt, måste se det positiva i smärtan, det lilla ljuset av positivitet att veta att han nu mår bra. <3 I Miss You Like Hell Bby! <3