Efter att chocken har lagt sig, efter att man få tänka sig in i situationen och låtit den smälta och lägga sig så känns allting så jävla otroligt underbart. Att en överraskning som kom som en käftsmäll, i helt fel tidpunkt kan komma att kännas så rätt, kännas så underbart!

Jag har nu lärt mig att man inte ska ha massa planer och tro att allting ska bli så.

Förr förra veckan, den 8 augusti så fyllde jag hela 20 år, då tog jag klivet ut ur tonåren och blev vuxen. Men aldrig trodde jag att jag skulle bli tvungen att växa upp så fort. För den 7 augusti fick jag reda på att jag var gravid. Redan i femte månaden och ska bli mamma i november.

 

Ja, vi tar allting ifrån början.

Det började med att för lite mer än 1,5 månad så började pojkvännen påpeka att han tyckte jag lagt på mig lite eftersom jag börjar bli rund om magen. Jag skojjade bort det och sa att det var sambo kilon, trodde ju det? Men han hade ändå en aning om att jag kunde vara gravid eftersom jag inte haft mens på flera månader. Uppehållet i min mens trodde jag berodde på att jag slutade med p-pillren eftersom jag åt en annan medicin som man inte skulle blanda med p-piller. Men hur som helst, han fortsatte att påpeka detta(bör förklara att jag inte är en känslig person vad gäller kommentarer och tar inte åt mig, självklart sa han det på en positivt sätt) fram tills en morgon innan jag skulle till jobbet och även han skulle iväg. Jag hade en blå tröja på mig och helt plötsligt hade jag 2blöta fläckar precis vid bröstvårtorna. Då började även jag ana att något inte stod rätt till. Att det nog inte bara var sambokilon, utan att det kanske fanns någonting annat i magen.

Så jag köpte ett graviditetstest och gjorde det dagen efter. Detta testet visade lite oklart. Det var 2streck, vilket betyder att man är gravid, men det ena strecket var svagare än det andra så vi kom överens om att det måste vara negativt trots allt.

 

Men några dagar senare så började jag känna mig konstig i magen. Tänkt dig som om du är jätte gasig i magen och det bara bubblar. Ungefär så hade jag flera dagar i rad, så efter jobbet köpte jag yterliggare ett gravidtest, denna gång ett digitalt för mera säkerhet och gjorde det dagen efter, och det visade mycket väl att jag var gravid.

Fick rent ut sagt panik och grät som en stucken gris efter jag pratat med pojkvännen i telefonen. Var verkligen livrädd. Hur kunde detta hända? Det var inte planerat på minst 3år i alla fall att vi skulle skaffa barn. Jag skulle ju börja plugga till hösten, plus att jag ville ha en fast jobb med inkomst innan vi en skulle prata om barn. Vi skulle även ha flyttat till större då vi nu bor i en liten 2a bara. Men ja, så var det i alla fall nu och jag satt där med ett positivt gravidtest och var mer eller mindre livrädd.

Vi trodde båda att det inte var så långt gånget och vi pratade om abort, men jag kände direkt att detta inte var något jag ville göra eller skulle klara av psykiskt då jag mår dåligt sedan tidigare och ätit medicin mot depression. I samband med att jag fick reda på att jag var gravid slutade jag direkt med min medicin då jag inte visste hur det skulle påverka fostret.

 

Detta var den 4e augusti och den 6e gjorde jag ett till gravidtest denna gång med veckoindikator som visade att det var mer än 5veckor gammalt.(Visar bara fram till +5 veckor) så ringde direkt till mödravården och beställde tid och fick tid redan dagen efter, alltså den 7e augusti. Jag gick dit pratade med dom men kunde inte säga riktigt när jag hade sista mensen pga jag slutade med dom. Men vi räknade på ett ungefär och hon kunde komma fram till att jag minst var i vecka 20. Men för mer klarhet så bokade hon ett ultraljud samma dag 2timmar senare som jag gick gå på. Efter jag varit hos mödravården gick jag direkt till jobbet eftersom jag skulle börja jobba vid 14.30. Nu bröt jag ihop totalt, ringde till pojkvännen och tjöt som en gris. Tårarna rann och jag visste egentligen inte varför, men den chocken jag fick att jag var gravid, redan så långt gånget samt glädjetårar. Jag var gravid. Vi skulle bli en familj! allt kom på en gång.

Blev ''tvungen'' att berätta för en kollega då jag fått en tid till ultraljudet vid 15.30, även när jag berättade för henne bröt jag ihop, chocken, glädjetårar på en gång. Hon blev jätte glad för min skull och grattade och sa att det absolut inte var några som helst problem med att jag gick en liten stund.

 

Denna dag kan man säga var redan rama mardrömmen. Ungefär 30min innan jag skulle till ultraljudet så mådde jag så fruktansvärt illa att jag var tvungen att spy. En annan kollega hörde mig och jag förklarade att det inte var något smittsamt utan att det hade sin anledning och berättade för henne och även hon blev överlycklig för min skull.

Väl på ultraljudet kom chock nr2! Det första hon sa som gjorde ultraljudet var ''ja det var långt gånget och längre än 20 veckor'', samt att det bara var ett foster. Hon kollade på hjärta och hela barnet och även jag fick se, mitt barn. MITT barn?! Låter fortfarande overkligt att säga. Allting såg bra ut och hjärtat slog som det skulle vilket var riktigt skönt att höra. Den lille skrutten hade även svårt att ligga still i magen vilket förklarade mina ''gaser'' jag haft i över en vecka. Efter hon kollat att allt var okej började hon mäta för att kunna få fram hur gammalt fostret var. Efter ultraljudet så räknade hon lite och kunde då konstatera att det var mellan vecka 24-27, alltså redan i femte månaden och att jag skulle bli mamma i november redan. SUPRISE!!!

 

Efteråt ringde jag direkt till pojkvännen och sa, han trodde jag skojjade att det redan var så långt gånget och var väl lite chockad han med, trots att han inte visade det. Väl på jobbet igen gick jag som på rosa moln och var tvungen att kolla på bilderna jag fått ett antal gånger för att jag skulle kunna förstå att det var verkligt. Men det kändes ändå så overkligt.

Resten av kvällen var hemskt kan man säga. Fick inte behålla någonting i matväg plus att allting bara snurrade eftersom jag bara hade 105 i järn värde, vilket är precis på gränsen till dåligt. Så började med järntabletter varje dag och tar dom varannan dag nu.

Dagen efter, alltså den 8e min födelsedag, så skulle jag jobba 8-14. Gick inte riktigt som tänkt, sovit knappt 1.5-2 timmar på hela kvällen, inte fått behålla någon mat samt att allting snurrade. Så gick hem vid 10 redan. Klarade verkligen inte av att jobba i det tillståndet vilket mina arbetskamrater förstod.

 

 Väl hemma så låg jag i soffan mellan 10-15 ungefär och kunde väl sova sammanlagt 1.5-2 timmar nu med. Allting snurrade men var trots att tvungen att plocka lite i lägenheten så mamma o pappa skulle komma in och fira mig på kvällen. Fick inte behålla någonting här heller. Kanske en liten liten bullbit fick jag behålla till slut men inte mera. Mamma och pappa blev helt överlyckliga när jag berättade. Mamma har ju 3barn barn sedan tidigare då mina syskon har barn, den minsta föddes 1april då min bror blev pappa. För pappa så fick han nu ett riktigt barnbarn eftersom jag och mina syskon inte har samma pappa. Han undrade mer hur vi kände det eftersom det kom så plötsligt medans mamma blev överlycklig direkt. Men eftersom vi sa att vi var lyckliga över det, samtidigt som vi var rädda så syntes det på honom att han också blev glad för våran skull. Han ska ju trots allt bli morfar.

 

Den 9e så hade jag yterliggare en tid hos mödravården för inskrivningssamtal. Mitt järnvärde hade gått upp från 105 till 106 och jag var fortfarande snurrig som sjutton, samt att jag mådde illa. Efter jag kommit hem därifrån runt 10 så bestämde jag mig att jag inte klarade av att jobba 13-18 eftersom allting fortfarande snurrade. Dom förstod mig så jag var hemma även idag. Hade ju knappt sovit någonting denna natt heller så låg mestadels på soffan och försökte sova lite vilket gick sådär. På kvällen åkte pojkvännen och jag ut till mor o far eftersom vi skulle vara hundvakt då dom var borta från fredag till söndag. Eftersom jag fyllt år så kom pojkvännen mamma o platspappa och vi bjöd dom på pizza, dom ville nämligen hellre ha det än tårta. Så på kvällen berättade vi även för dom och dom blev glada för våran skull. Det är ju faktiskt hennes första barn barn.

Denna dag fick jag faktiskt behålla det jag åt. Åt dom inga mängder men fick behålla det vilket kändes bra och kunde även sova hela natten så på lördagen mådde jag betydligt bättre. Var fortfarande lite snurrigt men hade ju bara tagit järntabletter 2gånger så inte så konstigt. Men sedan på söndag så kände jag mig som en människa igen.

Ja, detta kom som en chock på alla sätt och vis. Men det kändes ändå inte fel någonstans. Vi är 20 båda två(pojken fyller nästa helg) samt att jag är nykterist och hatar att vara på krogen och festa, och pojkvännen hellre är hemma och har myskvällar än att vara på krogen. Inte dom flesta 20åringar som hellre ligger på soffan och slöar. Sedan att vi har varit tillsammans sedan 2008 och förlovade sedan 2009, så det var ju inte ''för tidigt'' så sätt. Visst hade det kunna vänta några år. Men trots allt så är vi lyckliga och kan knappt vänta till den lille skrutten kommer ut. <3