Förr var jag den personen med dåligt självförtroende, jag skämdes för hur jag såg ut, jag skämdes för mina kläder, jag skämdes för min kropp. Jag skämdes verkligen för allt! Jag ville se ut som alla andra, jag ville ha dom kläderna alla andra hade, för hade man det. Ja då passade man in, då var man en i ''gänget''.

Jag passade inte in, inte det minsta. Jag var mer eller mindre en enstöring. Jag var oftast för mig själv, drog mig för att egentligen prata med folk, jag var osäker på mig själv.

 

 

Högstadiet var en ganska jobbig tid, jag tittade på hur alla andra klädde sig, sminkade sig, hade håret, och jag, ja jag försökte se ut såg jag med. Jag var inte den som ville sticka ut, jag ville inte dra massa blickar till mig för jag visste att jag såg förjävlig ut(gjorde jag dock inte, men jag tyckte så). Det fanns vissa tider på högstadiet som jag oftast helst var ensam just för att jag kände att jag inte passade in, men hade även vänner som jag umgicks med, även min pojkvän som jag träffade i början av 7an(hösten 2006). Högstadiet är faktiskt den tiden av mina skolår jag saknar mest!

 

Gymnasiet, ja vad ska jag säga. Här mådde jag riktigt dåligt, nu kände jag verkligen att ''F*n vad ful du är'' vad det enda spegelbilden sa åt mig. Jag skämdes varje gång jag tog ett steg i skolan, kände alla blickar bränna igenom min hud och rakt in i mitt undermedvetna, där hjärnspökena viskade ''Ful du är, jar du inga normala kläder''. Ja, gymnasietiden var jobbig! Den enda gången jag kände mig vacker under gymnasietiden var på balen! Där jag hittade min drömklänning av en ren slump på en blogg där hon hade lagt in en bild på den klänningen. Och sedan några sidor senare på Google hittade jag hemsidan. Beställde hem den direkt och den satt som en smäck! Ja, jag skulle kunna gå runt i den klänningen jämt!

Det är det vackraste plagget jag har, och jag älskar den! Glömmer aldrig balen då jag verkligen tog varenda steg med stolthet över att jag hade fått en sån fin klänning!

 

Det tog mig ett tag innan jag insåg hur jag faktiskt ville klä mig för att må bra. Det var faktiskt tack vare tidningen FRIDA. Som hade gjort ett repotage om Keela, när jag såg bilderna på henne i tidningen, med det stoora tjocka håret, färgglada leggingsen och stora tröjorna. Jag var direkt tvungen att kolla hennes blogg. Och det var där, på just hennes blogg som jag fann mig själv! Jag började följa henne på Bloglovin och började även följa dom andra i Kick Back Pack. Det var tack vare dessa underbara tjejer som driver dessa underbara bloggar om att vara sig själv, älska dig själv, du är vacker! Det var här jag började hitta min stil. Dessa färgglada mönstrade leggingsen och stora tröjorna, det var ju jag! Det var även mycket tack vare Caty som jag verkligen började våga klä mig såhär bland folk.

 

Det var NU jag vågade gå med huvudet högt, det var NU jag vågade visa mig själv, min egen stil vem jag var! Det var NU jag börjar min resa med att må bra. Det var NU jag hittade mig själv, mitt självförtroende, jag sket i alla blickar jag fick. Det här var jag! Bara jag! Ingen annan bestämmer vem Jag är!