Förr var jag den personen som alltid gav upp så fort det tog emot minsta lilla. Så fort det blev jobbigt i skolan eller ridningen så gav jag upp. Jag kände att ''jag kan ingenting ändå så varför bry sig''. Så fort jag kände denna känsla så gav jag upp, illa kvickt. Tyvärr. Men nu dom senaste åren har det blivit ändring på det, och det faktiskt sedan jag tog körkort. Körkort var något jag verkligen ville ville ville ha och behövde. Trots att jag tyckte jag var totalt värdelös på att köra bil och inte kunde någonting så fortsatte jag att kämpa. Och ett halvår efter att jag börjat på körskolan så satt jag där i uppkörningsbilen med världens klump i halsen och sedan fick jag det där pappret, så fjantiga men ack så viktiga pappret att jag blivit godkänd! Jag hade körkort! Hade jag gett upp där i början när jag skrev in mig på körskolan så hade jag nog inte suttit här 1,5 år senare och fortfarande har körkort.

 

Detta blev faktiskt en vändning i mitt liv. Här lärde jag mig att om jag bara kämpar, och inte ger upp och kämpar för det jag verkligen verkligen vill ha så klarar jag det! Det gäller bara att inte ge upp trots att det är jobbigt.

Nu vet jag, att jag kan klara av det! Bara jag vill! För förr så vågade jag inte hoppa höga hinder, och oxrar över 60cm var ett BIG NONO! För jag ''visste'' att jag kan det ändå inte, jag ''klarar'' det ändå inte. Men efter att jag märkte att om jag bara vill det tillräckligt mycket klarar jag av det. Och nu så sitter jag här och har i somras tävlat 90cm clear round utan att vara det minsta rädd för höjderna eller oxrarna.
- Jag har flugit över en 1.10 oxer som om det inte vore någonting.

Förr, om jag satt på en häst som vägrade på en oxer så vågade jag knappt hoppa det hindret efteråt. Jag var livrädd rent ut sagt. Men nu, icke sa nicke! Jag kom jätte fel på en 90cm oxer på lokaltävlingen och hamnade i lite obalans. På en annan 90cm oxer på samma tävling så vägrade hästen(pga jag var i obalans), men jag tog tag i mig själv, andades och körde igen! Även hoppade jag en90cm  oxer med bara en stigbygel.

Allt för att jag litade på mig själv och jag visste, jag kan! Plus att jag även tränat upp balansen.

 

Hade detta varit för 2år sedan så hade jag ballat ur direkt, så fort min ridlärare frågade om jag ville tävla på lokaltävlingen. Och hoppa ett hinder, oavsett högt eller lågt hade jag inte hoppat med bara en stigbygel. Och att hoppa en oxer, högt eller lågt, efter att hästen vägrat hade jag absolut inte gjort utan att pulsen stigit upp över öronen och hjärtat satt i halsgropen. Men eftersom jag bara nu lyckats övertala mig själv att, Jag Kan! Vill jag Kan jag! Så klarar jag det utan problem!

 

Det gäller samma sak nu, jag undrade hur fan jag skulle klara av att bli mamma. Jag var livrädd. Jag vet väl ingenting om barn så, och ta hand om barn. Men sedan tänkte jag. Hur många mammor vet det första gången? Och jag vill bli mamma och jag längtar verkligen efter det. Och vill jag KAN jag!

Likadant gäller min utbildning, det känns ganska tufft att veta att jag måste börja plugga nu igen, minst 3år innan jag kan göra examensprovet för att bli kriminolog. Men som sagt, Vill jag Kan jag! Och detta är något jag verkligen vill, och är intresserad av. Så det gör ju faktiskt allting så mycket lättare, så jag vet. Jag kommer klara det, bara jag vill, så kan jag!