Jag väntar fortfarande, väntar fortfarande på att du ska komma fram bakom hörnet skällande och springa emot mig när jag kommer hem. Men jag väntar förgäves, du kommer inte springa emot mig mer, du kommer aldrig att skälla på mig mer, du kommer aldrig att någonsin mer lägga ditt huvud i mitt knä eller titta mig djupt i ögonen mer. Aldrig, dom stunderna tillsammans kommer vi aldrig mera att få. Det svider i mitt hjärta och den tomheten efter kommer aldrig att någonsin att försvinna, aldrig någonsin!

Den 18 december 2014 är en dag jag aldrig någonsin kommer att glömma, den jobbigaste dagen i mitt liv var att lämna dig där inne, på bordet som det såg ut som om du sov så fridfullt på. Det kändes hemskt att bara lämna dig där, lämna dig till främlingar som inte känner dig, inte vet vem du är eller vad du har gjort i ditt liv. Men samtidigt så är jag glad, glad över att jag faktiskt följde med, var vid din sida ända in till ditt sista andetag. Det var jag skyldig dig. Om jag inte hade följt med dig, varit vid din sida hade jag ångrat det ända till dagen jag tar mitt sista andetag, lika mycket som jag ångrar att jag inte följde med Chip till sitt sista andetag, ni var mina bästa vänner, ni var mitt allt, ni fanns alltid där för mig och nu står jag här ensam, ingen som förstår min smärta, ingen som förstår hopplösheten jag känner.

Alla minnen, allting vi gjorde tillsammans, allt ifrån våran första agility träning till våran första tävling och allt ifrån första gången jag såg dig, ditt glada spralliga jag tills ditt sista andetag, aldrig kommer jag glömma, aldrig glömma minnena tillsammans med dig, aldrig någonsin. Älskade fina underbara vän, jag saknar dig mer än livet själv och jag önskar du fanns här. Men på något plan så vet jag att du finns här, både du och Chip även att jag inte kan se er, så känner jag att ni finns här hos mig, varje dag, varje minut.

Jag älskar dig, och jag saknar dig av hela mitt hjärta min underbara älskade vän!