Är det meningen att man ska gråta varje mogron man vaknar av att det är en ny dag, är det meningen med att man ska ha ångest på kvällen när man ska sova för att man vet vad morgondagen kommer ge. Såhär har det varit för mig i 3år nu. Allting började när jag började på gymnasiet!

I ettan mådde jag väl ungefär som jag gjort sedan 2006, halv depp sådär lite varje vecka ungefär, men log mer än var ledsen. Sedan ungefär efter första terminen stupade allting, jag fick upp ögonen för hur viktigt allting med skolan var, jag märkte hur mycket man kom efter i skolan om man var sjuk 1dag. All press man fick av lärarna att man måste lära sig att ta eget intiativ, rädslan för att inte klara av..

I 2an blev det ännu värre, jag mådde så dåligt att jag grät mig till söms varje kväll jag skulle sova just för att jag inte ville ha morgondagen, jag grät på morgonen för att jag inte ville mer, jag orkade inte mer, min kropp och min hjärna sa ifrån, flera gånger, men mitt samvete fick tyvärr tilslut upp mig ur sängen och jag grät varje steg in till badrummet, jag grät i minst 20min varje morgon när jag vaknade, det var hemskt!

Vid ett flertal gånger så kände jag att fan jag lägger ner, jag skiter i skolan nu och hoppar av. Mitt psykiska mående tog stryk samt som mitt fysiska tog stryk. Jag mådde så psykiskt dåligt att jag måste erkänna skadade mig själv några gånger, ja jag säger det! Jag säger det inte för att få medlidande! Nej, det var så, jag mådde skit! Jag orkade inte mer, jag har aldrig varit så sjukt som jag varit under dessa 3år som jag varit under min livstid. Jag var hemma nästan var och varannan dag tyckte jag, men bara för att mitt psykiska mående, och antagligen att jag gick ner i en depression, vilket jag fortfarande är kvar i. Detta gjorde att jag blev sjukare mer och mer ofta än vanligt, förr var jag nästan aldrig sjuk. Men desto sämre jag mådde, desto sämre blev mitt imunförsvar.

Visst jag har aldrig varit hos en läkare för att jag trott jag lidit av en depression, visst det kanske jag skulle gjort när jag tänker efter, kanske hade jag kunnat prestera bättre än vad jag egentligen gjort nu under dessa 3år. Men det är bara uteslutningar som jag antagit att jag lidit av en depression, och eftersom jag även läst psykologi både A och B så vet jag vad som krävs för att det ska stämplas som en psykologi, och ja, jag har flera av dom kraven om man säger så.

Nu i 3an har det gått upp och ner, första terminen var jag fruktansvärt stressad över pengar och körkortet och ja allt verkligen. Andra terminen har inte varit bra den heller, visst jag har inte gråtit varje morgon jag skulle gå upp, men jag har varit så trött fyskiskt och psykiskt. Jag har liksom gått och gått, men det känts som om jag stått still. Detta märkte jag mest på praktiken, jag visste vad jag skulle göra, jag går dit, men det fanns liksom ingen energi kvar till att orka. Nu dom sista veckorna mot skolavslutningen, eller ja närmare dom sista 2månaderna har det varit så dåligt att jag kunat helt plötsligt kunnat stanna upp och bara stå och stirra rakt in i väggen.

Det är verkligen inte normalt att må såhär, och jag önskar inte ens min värsta fiende att må såhär, och då är det illa! Så om någon mår som jag, snälla gör inte som jag och gå och håll inne på det, prata med vänner och familj, kuratorer och lärare. Att jag inte gjort detta har gjort att jag inte kunnat prestera så bra som jag faktiskt vet att jag kan! Jag har försökt skämta bort det när det blir som jobbigast, men det kommer alltid ikapp en.

Det är fruktansvärt att må såhär. Jag önskar verkligen att jag sökt hälp för mitt mående, det hade kunnat resulterat i att jag kunna presterat bättre än vad jag gjort, för jag vet att jag faktiskt kan prestera bättre än jag gjort. Jag hade även kunnat spara mig på min psykiska och fysiska smärta. Jag vill inte att någon, inte någon ska känna som jag gjort under 3år. Att helt plötsligt bara stå och stirra rakt in i väggen för att man inte orkar något, orkan och livslusten försvinner lika fort som man blinkar. Det är hemskt att må så, att känna sig så värdelös att tårarna kommer och när tårarna kommer går det inte stoppa, jag kan gråta i timmar när jag väl börjat. Allt för att jag grävt ner allting som varit jobbigt och när jag väl släpper ut tårarna på riktigt så kommer allting och slår över en som en flod och det går inte stoppa.

Och tårarna kommer Alltid på kvällen, alltid när man ska sova. Man blundar, lägger huvudet på kudden och så plötsligt dyker en bild upp i huvudet och tårarna går då inte stoppa, jag gråter i timmar. Ibland lyckas jag avvärja tårarna genom att kolla på tv lite för att sedan bli trött. Men såfort jag blundar så kommer tårarna igen, såhär är det jämt! Alltid när man ska sova på kvällarna. Jag orkar inte. Och snälla, om ni mår som jag, snälla sök hjälp för det. Det är inget kul att gå igenom det här som jag gjort mer eller mindre själv. Har inte pratat med mina föräldrar om detta, min mor har tillräkligt att tänka på, och min pappa vill jag inte svika trots att jag vet att han vill att jag ska komma och prata med honom. Knappt mina vänner vet hur jag mått. Den som nog vet hur jag mått nogorlunda är min pojkvän. Men ändå kan inte han förstå hur det är, bara den som själv gått igenom vad jag har gått igenom kan veta vad jag pratar om. Det går inte säga att ''du måste prata'', det är lättare sagt än gjort! När man vill prata, men man vet att orden ändå inte kan förklara hur man igentligen känner. Det är hemskt!

Jag har flera ärr som bevisar att jag mått och mår dåligt, ärr jag inte är stolt över. Men när smärtan är för stor så går det inte hålla tillbaka. Jag ångrar så sjukt mycket att jag faktiskt inte sökte hjälp när jag behövde det som mest. Men jag kände hela tiden att ''det hjälper ändå inte'', jag var så fruktansvärt trög att jag inte kunde se vad detta gjorde mot mig, detta är 3år av ett helvete som jag aldrig kommer få tillbaka, allt för att jag inte kunde erkänna i tid att jag behövde hjälp. Så snälla, om ni mår det minsta dåligt över något. Prata med någon! Vare sig det är något litet eller något stort. För mig började det ganska stort, och sedan har det fortsatt så ända sedan 2006, jag ångrar verkligen nu att jag inte sökte hjälp första gången, det ångrar jag nu.

Så SNÄLLA, mår ni dåligt! Sök hjälp, vare sig hur pinsamt du tycker det är, du kommer vara tacksam mot dig själv i slutet att du var så stark att du kunde erkänna det i tid, innan det var försent som för mig. Snälla, försök inte att lösa saker själv genom att låsa in det hos dig själv, du tjänar ingenting till! Inget!

Finns det seriöst något värre än att vara förkyld?! Seriöst! Hatar det verkligen, man är så jäkla ofräsh när näsan rinner, ögonen rinner, man svettas som en kossa, näsan är som ett stopp ljus, ja fy fan för förkylningar! Mådde så jävla dåligt förut när jag kom hem ifrån ridningen att jag inte ens orkade stå upp i duschen, var helt slut! Riktigt äkligt faktiskt! Jag har varit trött förr, riktigt trött, man fasen inte såhär trött!

Just nu ligger jag i sängen och fryser som jag vet inte vad, näsan har lugnat sig lite för stunden iallafall, men den är fortfarande som ett stoppljus! :( Blä, gör så fruktansvärt ont! Har nu även börjat få ont i kroppen som jag alltid får vid förkylning, det är som en tryckande känsla på olika ställen av kroppen, riktigt läskigt faktiskt! Och apptiten ska vi inte prata om! Blä, absolut inte sugen på någonting! Lyckades trycka i mig McDonalds påvägen hem ifrån stan i all panik förut idag, sen några godisar nu på kvällen. Men nae, det smakar ingenting! Bläääääää!!!!!

Nae nu ska jag ta mitt dåliga humör och mitt dåliga mående och lägga huvudet på kudden, vill inte vakna förens jag är frisk! Finns inget värre än att vakna på morgonen och man är helt igen täppt i både halsen och i näsan, usch, sen den där tjocka slemklumpen man har! Fy Faaaaaan säger jag bara! Hatar skiten! Inte nog med det, man fryser fasen konstant! Usch och fy! Nae godnatt!

Jag känner att jag måste skriva av mig lite!

Alltså igår bröt jag ihop totalt, helt utan anledning! På dagen efter skolan när jag och älsklingen satt vi datan, eller ja han satt vid datan och fixade med lite bilder, t.ex. beställde han hem lite bilder ifrån Fuji. Men då var det precis som om luften gick ur mig, all energi försvann och jag bara satt och tittade rakt in i dataskärmen, helt utan anledning. Jag var så trött, skulle kunnat somna på sekunden. Men ja, sedan efter jag suttit sådär helt lelös typ i kanske 1-1,5 timme eller något så fick jag helt plötsligt tillbaka min energi och jag orkade röra på mig. Alltså det är fruktansvärt obehagligt att bara tappa all ork på 1sekund bara!

Men iallafall igårkväll efter att jag och pojkvännen haft en helt underbar mys kväll med film, godis, chips och dipp så bröt jag ihop totalt på kvällen! Så fruktansvärt trött och helt utan energi samtidigt som alltid kom över mig, alla tankar, all saknad, all rädsla, all stress. Det blev bara föör mycket igår kväll! Mycket stress inför sista i skolan nu, allt om jag ska plugga vidare, vad allting handlar om, kostnader och allt därom! Har ju hittat en utbildning, bara att den ligger 7timmar bilväg härifrån, och det är ju lixom 2-4 sammankomster per termin(ska läsa på distans) jag som så gärna ville gå det, kanske inte alls tänker det nu!

Sedan rädsla för framtiden, varje år sedan 2006 har det alltid hänt något var år som fått mig att falla på arslet efter att ha arbetat mig upp mot ljuset för att finna lycka. 2006 förlorade jag min absolut bästa vän Chip! Visst han var en hund, men han var min bästa vän, han fanns alltid där. 2007 förlorade jag min andra bästa vän Skummis, också en hund. Åhh, skumpen! Saknar honom så förbannat! Sedan 2008 hände en fruktansvärd sak inom familjen.. Kommer inte gå in mer på det nu, kanske senare. 2009 blev min chinchilla Sigrid sjuk, hennes nerver slutade funka elle hur man ska säga, hon kunde inte röra sig.... 2010 blev Virus svårt sjuk och vi for fram och tillbaka till veterinären och sedan 2011 så gjorde vi slut på hans lidande då han hade svårigheter med att andas efter att vi tagit nya kennelhosta vaccinet på alla hundar. Även i december 2011 fick vi ta bort en annan hund.. Och så nu 2012 så blir det väl antagligen att ta bort ytterliggare en hund. Jag orkar inte!

Och nu tänker jag hela tiden, vad händer nästa år? Vem förlorar jag då?! Jag är livrädd, verkligen livrädd. Det finns även mer saker jag är livrädd för vad som kommer hända, kommer historian upprepa sig igen eller? Jag är livrädd inombords trots att jag utåt ler och verkar hur glad som helst så är jag igentligen livrädd. Rädd för allt som kan hända.. Detta är nog mycket av det som ligger till grund för mitt mående. Visst det låter inte som så mycket. Men när detta har pågått i 6år, det är mycket oro som bildas och när man aldrig pratar om det, för man kan inte. Eller iallafall inte jag. Det blir bara för mycket ibland, för mycket så man orkar inte..

Mitt mående har även försämrats nått grovt sedan jag började på gymnasiet. Men mer om det i ett annat inlägg, detta har nog blivit tillräkligt långt tror jag. Usch, iblnd orkar man verkligen inte. Det är verkligen en hemsk känsla att ena stunden vara glad och lycklig, sjunga och le för att sedan gå som rakt in i en vägg och bara stirra rakt in i väggen utan anledning, man lixom tappar all energi, man vet ingenting, det går verkligen inte att förklara, endast dom som upplevt det vet hur det känns....

Idag har jag haft ytterliggare en sån där dag när man typ bara stirrar rakt in i väggen utan anledning, ingen ork eller vilja till att göra någonting överhuvudtaget. Jag verkligen hatar att må såhär! När ska jag få må helt toppen bra, utan att någon gång på dagen må dåligt? I måndags hade jag faktiskt en relativt bra dag! Inte direkt på morgonen, men efter älsklingen bjöd mig på Subway och jag umgicks med honom på rasten och 2 timmar innan valsträningen och på valsträningen så mådde jag så toppen! Inget kunde få tag på mig! Och sedan på kvällen ha ett underbart dressyrpass på finaste Cito och han gick som en dröm! Det var verkligen en toppen dag! Jag mådde toppen!

Men imorse när jag vaknade, vaknade jag typ helt tom! Allstå man har känsor och så, men man är tom. Åhh så svårt att förklara! Men men, ni som vet vad jag pratar om förstår! Denna känsla har hållt i sig mestadels hela dagen! Och sedan kommer man hem och får tråkiga nyheter! Varför ska allt alltid hända mig? Ända sedan 2006 har mitt liv fallit isär år för år mer och mer.. Jag orkar inte! Men anledningen till att jag fortfarande står kvar här på samma plats är min familj, ridningen och helt klar min pojkvän! Jag skulle aldrig klarat något utan honom! Jag skojjar inte!

Förlåt för ett depp inlägg men ibland måste man få skriva av sig! Var glada för att jag inte skriver depp inlägg varje gång jag mår såhär. Men men, nu ska jag plugga. Om jag hittar uppgiften jag hade tänkt att göra?! Annars får jag ta och skriva på psykologi arbetet. Det ska vara klart på fredag! Men men, ha en fortsatt bra kväll! Kram på er alla! :)

PS: Min bror skickade skivan med alla bilder vi tog för någon vecka sedan igår, så förhoppningsvis kan jag fixa heder och profilen i helgen! Eller ja, blir väl isåfall på söndag! För på lördag är det BAL som gäller! :D

Ena stunden mår mar bra och är glad(så bra det går med tanke på förkylningen men ni förstår?) och andra sekunden står man och stirrar in i väggen och är helt tom i huvudet trots att det är så mycket att tänka på... Jag hatar dessa stunder, där man tappar lixom allt och man bara stirrar rakt in i väggen.. Man känner sig så tom, men samtidigt är det fullt med tankar och känslor... Igår påvägen hem ifrån Läckeby pratade mamma och jag om saker, saker som fick mig att nästan börja gråta, minnen som är så smärtsamma att jag inte kan eller vill acceptera att det är så, det gör ont i mig att bara tänka på det, tänka på hur det var förr, att det aldrig kommer bli så och rädslan för att inte veta vad som kommer hända i framtiden. Det skrämmer mig faktiskt.

Men det finns saker i mitt liv som får mig att glömma, glömma det som brinner inuti mig, saker som gör ont.. Ridningen och hästarna gör att jag kan glömma, det finns ett talessätt om att när man sitter på hästryggen lämnar man besvären på marken, och ja så är det i mitt fall. När jag sitter på hästryggen och flyger fram i skogen i en underbar härlig galopp och känner vinden i ansiktet så känner man sig fri! Ingenting kan komma åt en! Även bara att stå och borsta eller gosa med hästen, det finns inget bättre!

Även hundarna får mig att glömma, när man är ute och går, och bara går, mn stänger in sig i sin egna värld med hundarna där ingen kan ta en. Och när dom tittar på en med deras stora bruna ögon, man smälter och glömmer det som finns runt omkring. Eller bara ligga och gosa med sin hund på kvällen, vad ska man säga, då leker livet!

Men den som ändå får mig att må bäst är faktiskt ändå min pojkvän! Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra om jag inte hade honom, han ställer alltid upp för mig, och när jag är ledsen bara håller han om mig, utan att säga någonting. Han vet vad som snurrar i mitt huvud när tårarna börjar rinna utan anledning. Han finns alltid där och stöttar mig när jag mår dåligt, han finns alltid där, no matter what! Han älskar mig och jag älskar honom, mest i hela världen! Jag har inte träffat någon som ställer upp för mig och finns där år efter år trots hur jag ibland kan bete mig. Jag är så otroligt tacksam för allt min pojkvän har gjort för mig, att han är stark och vågar stå vid min sida i alla väder. Jag älskar honom verkligen så otroligt! Det går verkligen inte beskriva! Man vet inte vad man har förens man förlorat det, och ja det kan faktiskt stämma. Jag skulle verkligen inte klara av att leva utan honom, inte en sekund! Det är många som säger ''om jag skulle förlora sig då skulle världens förlora mig'' vissa gånger har detta bevisats vara falsk för några jag vet. Men inte för mig, jag tror nog inte jag skulle klara av ett liv utan honom, det skulle inte gå.

Jag förstår inte, jag förstår inte vart allt kommer ifrån? Jag kan börja störttjuta för ett litet ord, ett ord som är så otroligt meningslöst att det är sjukt, gråter utan anledning.. Jag förstår inte? Jag orkar inte..  Jag kan bli så otroligt besviken och trött på allting att tårarna bränner innan för ögonlocken, och till slut orkar jag inte hålla emot, när alltid känns skit. Jag kan väl inget mer säga? Varför känner jag såhär, så trött på allting nu. Jag hoppas verkligen att allting slutar när skolan slutar, för jag är trött på all dess press man har hela tiden, man måste prestera på topp hela tiden, och man orkar inte det hela tiden, det blir lixom bara för mycket!

Nae usch, nu vill jag bara gå och gräva ner mig, pallar inte av skolan snart! Trots ynka 8veckor kvar! .....


Bild: vet faktiskt inte, kom från mobilen

En olustig känsla i magen, en känsla som inte riktigt går att beskriva, en känsla om misslyckande och rädsla, rädsla för framtiden och vad som ska hända, för något komma hända, det vet till och med jag. Men trots att man levt i förnekelse i flera år, så kommer det som en smäll, en smäll som ingen kan gå förbi oberörd, jag är rädd, vad ska hända, med mig? min familj? Något vet jag kan hända i framtiden. En sak har redan hänt, historien behöver inte upprepa sig, inte igen, I can't take it.

Att ha en sådan känsla i magen är fruktansvärt, och när det kommer, det får en att kunna sitta och stirra rakt in i väggen och inte veta någonting, hela huvudet är tomt och man kan inte tänka, man känner så värdelös och otrygg.. Det är hemskt att känna sig så..

Jag är verkligen tacksam för mina vänner, min familj och främst av allt, min Pojkvän som får mig att orka! Även ridningen är en stor del till att jag kan glömma. För när man sitter på hästryggen så lämnar man alla problem på marken.




Well, I know the feeling
Of finding yourself stuck out on the ledge
And there ain't no healing
From cutting yourself with the jagged edge
I'm telling you that, it's never that bad
Take it from someone who's been where you're at
Laid out on the floor
And you're not sure you can take this anymore

Ibland har man såna där dagar när allt känns åt helvete fel! Jag har haft för många såna dagar denna vecka! Hela veckan ifall jag ska vara ärlig! Det är ett fåtal stunder jag faktiskt mått bra! Jag blir så trött på detta mående! Trött hela tiden, ont i magen konstant, depp typ hela tiden, känns liksom som ingen idé att försöka vara glad, man faller ändå på mållinjen hela tiden! Ända gångerna jag varit glad denna vecka är när jag varit med pojken, alltså riktigt glad! Men även i torsdags på praktiken blev jag glad då det var en super söt gammal dam som kom och typ bad om ursäkt för att hon frågat en annan i personalen råd efter mig, super söt verkligen! Hon fick mig verkligen på bra humör!

När jag även läser min bok om depression som mamma köpte åt mig i Kalmar så börjar jag nästan mer och mer inse att jag nog måste gå till en läkare för att se om jag verkligen lider av en depression. För flera av symtomen stämmer på mig. Men samtidigt vill jag inte gå till en läkare eftersom jag har noll förtroende för dom! Då menar ja noll! Allt dom säger tar jag med en nypa salt för dom vet inte vad dom pratar om(dom läkarna vi har där jag bor, drar alltså INTE alla läkare över en kant!) Men ja, usch jag vet liksom inte heller vart jag ska vända mig för att få hjälp med detta!

Jag vill jätte gärna prata med min mamma om detta men hon har för mycket annat att bry sig om nu(det skär i hjärtat när man ser en mammas gråta och veta att man inte kan göra något). Jag vet liksom inte vad jag ska göra nu? Känns som om allting blir värre och värre nästan för var dag som går! Kan inte koncentrera mig i skolan, kan inte koncentrera mig på skolarbetet, kan inte sova om nätterna, vaknar med ångest och en konstig känsla varje morgon. Jag blir så trött på detta!

Jag har ofta fått höra av olika att jag är en stark person, då även en kurator jag pratade med förr. Han sa att jag var en riktigt stark person som trots allt som hänt i mitt liv med min ****** och allt att jag faktiskt fortfarande står på benen och orkar med vardagen, trots att jag flera gånger sagt till honom på mötena att jag liksom inte käner någon ork till att gå upp på morgonen, att det är liksom ingen mening med det och att jag till och med gråter på morgonen för att jag är så slutkörd! Han beundrade mig och berömde mig för att jag var så pass stark att jag till och med klarade av att stå på mina ben trots detta och till och med kunna trösta min mor.

När han sa dessa ord att jag var stark, vilket han sa ett flertal gånger desto djupare vi pratade om saker som hänt så kändes det faktiskt att ''f*n jag är stark! På riktigt!'' Och det gjorde mig ännu starkare den dagen. Men nästa morgon började allting om på nytt igen och jag grät för jag var tvungen att gå upp på morgonen och liksom orkade inte utan var vid ett flertal gånger nära på att sjukanmäla mig, just för att det var för jobbigt att kliva upp på morgonen! Ska jag vara ärlig har jag gjort detta ett flertal gånger när det gällde skolan och jag visste att jag bara hade kanske 2lektioner den dagen. Såna lektioner jag kunde jobba hemma på!

Det svider att erkänna för sig själv att man faktiskt måste söka hjälp för att man inte orkar med mera! Jag vill ju faktiskt vara stark och klara mig själv! Men som jag läst i boken om just depressioner så måste man faktiskt söka hjälp så fort som möjligt för att slippa få återfall senare i livet(om man nu lider av depression.) Men även en till andelning till att jag inte vill söka hjälp hos läkarna där jag bor är att jag är rädd för att jag inte ska bli tagen på allvar! Att dom bara ska säga att ''du är tonåring, det är normalt att må så''. Det är det jag är mest rädd för, eftersom jag sökte för mina problem med mina knän och kunde inte gå på 3veckor och dom bara sa typ rakt ut att ''du fejkar bara, det är inget fel på dig''.

Men jag har väl insett nu att jag nog måste faktiskt ta tag i mina problem och faktiskt visa mig svag och be om hjälp! Jag måste nog det väldigt snart för jag orkar snart inte med detta mer! Det börjar bli för jobbigt, men samtidigt att erkänna för sig själv att man är svag och erkänna att man måste söka hjälp, det är faktiskt jobbigare än man tror! Jag säger många gånger till mig själv att jag lider nog av en depression! Men ändå så vill jag inte erkänna det själv! Utan fortsätter att inte gå till doktorn just för att jag inte vill erkänna......

Detta är så jag känner och får jag nu en kommentar att ''jag bryr mig inte'' så skriv inte det, för om ni nu inte skulle bry er skulle ni väl inte läsa? Right? ..


Jag vill bara tacka dig älskling, att du finns! Jag behöver inte säga något, du vet när jag mår dåligt, du vet alltid hur du får mig på andra tankar, du bara håller om mig och säger ingenting! TACK för att du finns!

Idag när vi hade mentorstid i skolan tog läraren upp detta om våra projektarbete och gissa om jag fick panik? Jag har inte kommit någonstans med mitt projektarbete på typ en månad, kan även kanske bero på att jag inte lagt ner så mycket tid på det eftersom det varit så mycket annat att göra nu den senaste tiden! Plus att mitt psykiska mående har gått neråt och neråt och neråt i en enda lång spiral... Har börjat läsa en bok om depression som mamma köpte åt mig när vi var i kalmar förra veckan. Och skrämmande nog stämmer precis allting in på mig.. Alla symtom och allting, vill verkligen söka hjälp för detta men vet inte vart jag ska vända mig riktigt? Har ju liksom 0 förtroende till läkare och visst skulle kunna gå til kuratorn men vadå bara gå dit och säga ''hej jag tror jag lider av depression''. Nae inte riktigt min stil.. Suck, får nog prata lite med mamma tror jag, orkar verkligen inte må såhär längre.. Men men nog med depp nu!

Lilla Pumba måste verkligen gå på något, vi har Aldrig haft en så pigg valp som han är, det går alltså i 110knyck och lite till heeela tiden! Han är verkligen hyperaktiv till 1000. Inte nog med det, idag fick han även för sig att han skulle försöka få igång Aslan och busa med honom. Såg väldigt kul ut när en liten valp på 1,6kg försökte busa med en hund på ca 36kg! Hah, det roligaste av allt är att Aslan tycker Pumba är jätte läskig! Då menar jag läskig, så fort Pumba går mot hans fötter hoppar Aslan till, och idag när Pumba var bakom soffa och sedan kom fram jämte Aslan så skällde Pumba till, och jisses Aslan hoppade högt! Lätt skrämd hund? ;)

Men men, nu mot kvällen så blev Pumba trött, lagom tills vi skulle gå ut och kissa, men när vi väl var ute och han såg att Arrak var med ut så blev han plötsligt pigg igen! Sicken stolle! Men han är hur söt som helst! Men inte så söt när man ligger på golvet och han kommer och ''anfaller'' en och biter och drar i håret, och det värsta av allt är att han älskas att pussas! Inget fel med det, men när han verkligen gör allt för att komma in i både munnen och näsan så är det inte så jätte roligt? Men men är man söt så kan man inte vara sur länge ;)

Sökte lite på google och kollade olika sidor och stress, där på en sida hittade jag en sak som stämde in väldigt bra på mig! Läs nedan!

''Sömnproblem, djup trötthet, koncentrations- och minnesproblem, täta infektioner, problem med magen, hjärtklappning, olust, ångest eller nedstämdhet kan vara signaler om att vi är i allvarlig obalans – det vill säga ett stresstillstånd. Ignorera inte sådana tecken.

• Försök att förändra situationen – sådana allvarliga lägen brukar inte lösa sig av sig själva.
• Sök stöd och hjälp från andra. Det är klokt att inte vara ensam i utsatta lägen.
• När man kämpar gäller det att vara en stark kämpe. Se till att du får tillräckligt med sömn, mat, fysisk aktivitet och tid för dig själv.
• Var försiktig med alkohol, nikotin och lugnande läkemedel. De minskar visserligen anspänningen för stunden, men tar energi i det långa loppet.
• Lär dig någon avspänningsteknik. Det är en gåva att kunna när livet blir tufft.
• Låt bli att sträva efter att vara perfekt – åtminstone inte i allt samtidigt.
• Gräv inte ner dig i negativa tankar om dig själv. Börja dagen med positiva bilder – Vad klok jag är!
• Skriv varje dag ned några rader om vad som händer och hur du reagerar. Dagboken kan hjälpa dig att skilja mellan riktiga och påhittade problem och skapa förståelse och kanske distans. ''

Källa


Precis allting stämde in på mig! Jag är alltid trött och så trött att det ibland är jobbigt att hålla upp ögonen mitt på dagen, jag har väldigt svårt att koncentrera mig och extremt duktig på att glömma, fråga bara min pojkvän om vad han tycker om mitt minne! Och som jag skrev i tidigare inlägget jag blir väldigt ofta sjuk. Och inte nog med det jag har ju även riktiga problem med min mage och haft det hur länge som helst! Ångest och olust känslor får jag närmare varje dag och jag känner mig nedstämd nästan hela tiden, det är sällan jag inte är det! Hjärtklappning har jag bara fått någon gång ibland, kanske sådär någon gång varannan vecka typ.
 
Tror ni en läkare hade kommit underfund med detta om jag fått till läkaren? Ursäkta med det tror inte jag, iallafall inte dom läkarna vi har här i närheten! Och nej jag säger inte att alla läkare är sånna! Bara dom jag träffat på!

Det finns vissa saker här i livet man helt enkelt inte kan förklara hur man känner! Och en sak jag inte kan förklara är min kärlek till min underbara pojkvän som alltid finns där för mig och ställer upp för mig i vått och tort! Jag verkligen älskar denna pojke av hela mitt hjärta och lite där till! Han har hjälpt mig upp ifrån botten ett flertal gånger och jag är så sjukt tacksam för det! Så Tack älskling!  Längtar verkligen tills den dagen då vi kommer flytta ihop och börja Vårat liv i en egen lägenhet! Älskar dig!
You and me bby!♥
Och nu har jag en tatuering på min handled som visar att jag älskar dig! Hade jag inte älskat sig så mycket som jag gör sjulle jag aldrig satt en likadan tatuering som du och jag nu har!



Westlife - I'll be loving you forever, vår låt älskling!
 

En låt som passar näst intill 100% på mig just nu är ''Tiden väntar inte på nån'' med Danne W & Wethoz ft Broder.
En helt underbar låt som verkligen är skriven med känsla! Älskar låten!

">
Allt som inte är förstrucket stämmer på mig till 100%

Det fanns en låga som brann framför mig, men den slockna med åren och ville inte tända sig!
Idag jag lever för strukturerat kan inte ändra på det även om jag fokuserar
Fantiserar om hur det kunde va, på den tiden då jag alltid mådde bra
minns ingen stress minns inga problem, men för några år sen gick det mesta fel.
Men jag försöker nu att brygga nya broar, och mamma(pappa) jag har verkligen försökt att fixa skolan
Minns precis vad jag ska när jag var liten, jag kommer lyckas du ska inte bli besviken
Idag sitter jag och tänker tillbaks på gamla dar och tänder ljus för att hoppet finns kvar

Tiden väntar inte på nån och jag vet att ingen lever för evigt
livet blir fängslat av vintern som kom, och jag ser att du ska slokna i medvind

Alla talade, gick bakom ryggen på mig, gamal skit som får känslor att minnas såren
gammal kärlek, jag trycktes mot väggen, ville bara leva hela livet under täcket.
Motgångar var en vanlig dag i livet, minns du hur jag var mamma
minns du hur jag var som liten, men nu gråtar jag ofta när du inte ser
du vet Marie Berg, du vet att dom hade fel
2004 det var den bästa sommarn nånsin,
men hösten kom och gjorde livet helt och hållet konstigt
nu vet jag inte kompis, vad händer nu?
Jag lever på gammalt skit som inte ramlar ut
varje pojke har sin dröm, men blir stoppad för givet
Vissa mår skit utan någon annan vet det

Tiden väntar inte på nån och jag vet att ingen lever för evigt
livet blir fängslat av vintern som kom, och jag ser att du ska slokna i medvind

Jag vet att allt som händer har en mening o ingen skulle nog blir lycklig att leva för evigt
Så, jag ger dig sanningen, vägen leder vandringen
försöker hitta klart innan planen börjar landningen
Ser på förvandligen som alla går igenom, där allt för många själar får leva utan livsform
Ensam är stark, den som ensam står kvar men den lågan du tänt den har sloknat idag
Hur blev det med ditt liv, är du deppig eller skämtsam
Värderar du vänner, eller sitter du ensam?
Hur du en gör så bestäm dig någon gång, tiden väntar inte på nån

Tiden väntar inte på nån och jag vet att ingen lever för evigt
livet blir fängslat av vintern som kom, och jag ser att du ska slokna i medvind

Allting vissnade, fattade aldrig nånsin felet
alla vände bort och sket i all lyssna på mig
vad jag gjorde var inget mer att prata om,
Elin och Anna, du vet att jag älska dom
Men jag saknar dom, djupt in i gamla tider,
för gamla grejer gör en fucked up i hjärnarkivet
Och behandigen som ändra mig för livet,
som tog den lilla själen och sakta tortera mig
gamla saker som river upp hela hjärtat
klart jag minns, och du vet att jag saknar pappa
och lilla syrran, min ängel på jorden
att se dig växa upp, en prinsessa på tronen
Lämna saker, ser mig själv vaken
även om jag sover så faller jag av tolvslaget


Tiden väntar inte på nån och jag vet att ingen lever för evigt
livet blir fängslat av vintern som kom, och jag ser att du ska slokna i medvind
Tiden väntar inte på nån och jag vet att ingen lever för evigt
livet blir fängslat av vintern som kom, och jag ser att du ska slokna i medvind

Ja jag låter rubriken prata för sig själv! ;)

KÖRKORT, KÖRKORT, KÖRKORT!!!!

Nu var det ett tag sen denna känsla hälsade på, en känsla som får en ner på botten igen..
En känsla som jag inte kan blir av med, utan den finns alltid där bakom det för ofta falska leendet, känslan av att man inte räcker till, känslan av att allt man gör blir fel, känslan av att allt man Inte gör är fel..
Så trött på att må såhär att känna som om att man inte duger utan bara gör fel,
att man aldrig kommer att lyckas med något och att det är meningen att man ska faila med livet..
Ibland undrar jag om jag faktiskt är född att misslyckas med allt jag gör? För nästan i hela mitt liv så är det få saker jag lyckats med. Men dom sakerna jag faktiskt lyckats med i livet har fått mig att må så bra att det känts som om jag svävat på moln. Men tyvär varar inte den känsla för länge förens jag hamnar nere på botten igen..
Nae usch jag hatar att må såhär och jag mår såhär aldeles för ofta tyvär..

Oj blev ett väldigt deppigt inlägg, men var tvungen att skriva av mig lite, trots att jag har svårt att uttrycka mig..
Men bjuder iallafall på en underbar bild ifrån somras när jag och en kompis var i stallet och tog hand om hästarna! :)


Usch, vill verkligen ha sommar, typ... NU!
På bilden är Cito&Jag. Fotad av min Kompis (http://emmajohansson.myshowroom.se

Har nu legat här i sängen och tänkt och verkligen inte kunnat sova, så har skrivit 2 tidsinställda inlägg som kommer imorron! Samt även detta! Så nu ligger jag väl antagligen i sängen och sover, förhoppningsvis. Får se om tårarna slutar rinna eller inte. Men vi får hoppas på det bästa om man säger så?!

God natt på er!!